En megastjärnas helvetesvandring

LENNART BROMANDER läser Yrsa Stenius bok om Jussi Björling

Sångarbiografier och sångarmemoarer är i allmänhet förutsägbara och tämligen ointressanta, tradiga framgångshistorier fabricerade av spökskrivare eller lika okritiska som hängivet beundrande musikjournalister. När Yrsa Stenius nu lätt överraskande förflyttat sig från sitt favoritobjekt Albert Speer till den största av svenska sångaridoler, Jussi Björling, avviker dock resultatet avsevärt från gängse sångarbiografier.

Jussi Björling är en av operahistoriens mest singulära begåvningar och hyllades hysteriskt redan under sin livstid, men Tills vingen brister är inte en framgångssaga utan historien om en helvetesvandring.

Att Jussi Björling hade alkoholproblem är välkänt, likaså att han hade en onormal barndom som stjärnan i den ständigt turnerande och av fadern hårt drillade brödraensemblen Björlingkvartetten. Alla som sysselsatt sig med Jussi Björling tidigare har noterat den förlorade barndomen och de med åren ökande alkoholproblemen, men eftersom detta inte är något som hörs i hans sång har ingen tidigare brytt sig så mycket. Det gör Yrsa Stenius. Utgångspunkten för hennes Björlingstudie har varit den häpna frågan hur en så slösande rikt begåvad, älskad och hyllad människa ändå kan ägna sig åt att tidvis med yttersta självdestruktivitet supa sig sönder och samman.

Jomen alkoholismen är ju en sjukdom är den förklaring som de flesta nöjer sig med. Yrsa Stenius går däremot vidare och försöker finna sambandet mellan den förlorade barndomen, alkoholen, konstnärskapet och berömmelsen.

Till stor del är Tills vingen brister en biografi, där vi får följa den välkända historien om Jussi Björlings fantastiska karriär från barndomsturnéerna fram till den för tidiga infarktdöden 1960. Yrsa Stenius berättar utförligt om de formidabla succéerna, men fokuseringen ligger på Björlings privata psykologiska utveckling. Hon hejdar sig vid små skickelsedigra incidenter, stannar upp och analyserar dem, lägger pussel med lakunerna i hans turnélistor och får fram en lite annan Björlinghistoria än den vanliga. Fram växer bilden av en djupt olycklig, härjad människa i fullkomlig otakt med det öde som givit honom en av de märkligaste sångröster som någonsin existerat. Samtidigt fördjupas hans gestaltningskonst av samma obalans mellan liv och konst.

En fin iakttagelse Yrsa Stenius gör är det faktum att Jussi Björling alldeles saknade narcissistiska egenskaper. Dagens stora tenorstjärnor som Pavarotti och Domingo trivs helt uppenbart ypperligt i sina roller som superkändisar, kan spegla sig i sin berömmelse och känna igen sig själva i världens hänförda hyllningar av dem. Jussi Björling däremot kunde om sig själv ibland säga att han bara var enkel grabb från Stora Tuna, vilket låter som ett rent koketteri. Det var det inte, Björling menade nog helt ärligt vad han sade och kunde aldrig känna igen sig själv i den fantastiska konstnär, den ikon, som alla dyrkade. Den skrämde vettet ur honom, och hans sanslösa drickande (som mirakulöst nog aldrig påverkade hans sång) tolkar Yrsa Stenius som ett slags desperat försök att krossa den i hans egna ögon orimliga bild av honom själv, som omvärlden dyrkade. Samtidigt hade han också att kämpa med det faktum att hela hans exempellösa karriär inte var hans eget utan den tidigt bortgångna faderns livsprojekt, som han hade att uppfylla.

De sidor Yrsa Stenius ägnar åt att resonera kring konstnärskapets mer eller mindre alkoholdränkta psykopatologi är tveklöst den här bokens viktigaste och uppslagsrikaste. Synd bara att de är så pass få. Med utgångspunkt i Jussi Björlings öde kunde frågeställningarna ha både vidgats och fördjupats. Yrsa Stenius refererar kortfattat ett par studier kring alkohol och konstnärskap, men det hade varit värdefullt om hon mer energiskt satt in sin Björlingbild i detta sammanhang och därmed givit större tyngd åt sina resonemang, som nu i alltför hög grad stannar vid fria funderingar.

Anledningen till att Yrsa Stenius undvikit alltför utförliga psykologiska resonemang kan vara att hon vill hålla sin framställning så populär som möjligt, att detta ska vara en läsbar bok inte bara för den specialintresserade. Det har hon också lyckats med, men det har givit upphov till ett annat, språkligt problem. Tonen i boken är utpräglat samtalande, och texten innehåller många utpräglade talspråkligheter, som till stilen ibland skär sig kraftigt mot vad som uttrycks. "Summan av kardemumman", "lik förbannat", "vete sjutton" eller "den jäkeln" och andra liknande uttryck kan absolut duga som förstärkningar åt det sagda men aldrig åt det skrivna. Texten förlorar i trovärdighet och det alldeles i onödan.

Att Yrsa Stenius inte är musikalisk fackman stör knappast, och själva beskrivningen av Jussi Björlings sång är expressiv och träffande. Mindre fel dyker dock upp här och var, och Mozart råkar särskilt illa ut, då han häpnadsväckande nog beskrivs som en "kaotisk natur" (är det Peter Schaffers Mozart-bild som spökar igen?) och det dessutom helt felaktigt påstås att Mozart likt Björling växte upp moderlös.

Biografi

Lennart Bromander