Snedsparkar i nya huliganutredningen

Fredrik Persson-Lahusen

Björn Erikssons utredning av det organiserade fotbollsvåldet imponerar inte

Debatten om fotbollens framtid och våldsamma utmarker förs med självspelande regelbundenhet. På senare tid har ett tillspetsat tv-program, ett päron i publiken och en borttvingad tränare skapat ramaskri. Reaktionerna är förväntande och förståeliga. Likväl är det lätt att förundras över frånvaron av precision och proportion. Grusgropsboxande grabbar, bengalbrännande kids och överförfriskade familjefäder klumpas samman som huliganer, pöbel och pack; blir till argument för lagens allt längre arm.

Stora delar av det etablerade samhället saknar tveklöst kunskap om fotboll som (sub)kulturellt fenomen, varför det var välkommet att regeringen för två år sedan tillsatte en utredning ”om brottslighet i samband med idrottsarrangemang”. Arbetet – lett av Björn Eriksson, före detta rikspolischef, landshövding och styrelseledamot i AIK – födde förhoppningar. Bland annat avvisades tidigt det absurt rättsvidriga förslaget att införa så kallad anmälningsplikt.

Också det färdiga slutbetänkandet Mera glädje för pengarna (SOU 2013:19) mottogs varmt när det presenterades i våras. Inte utan fog. Eriksson tar klubbarnas parti i den infekterade frågan om fakturering för polisinsats i anslutning till match. Han betonar förebyggande arbete och vikten av att stärka den positiva supporterkulturen. Boskapsbehandlingen av bortapublik måste få ett slut och försök med kontrollerad bengalbränning förordas. Mellan raderna sägs också vad varje van stadionbesökare redan vet: Historiskt sett har det antagligen aldrig varit så säkert, bekvämt och barnvänligt att gå på fotboll som i dag, alla krigsrubriker till trots.

När jag i ljuset av de senaste veckornas upprörda diskussioner fördjupar mig i utredningen förmår jag dock inte fullt ut dela upprymdheten. Den i direktiven formulerade frågan om hur huliganism ska definieras och förklaras skyndas förbi med förunderlig fart. Förstår man inte ett fenomen blir det svårt att föreslå fungerande förebyggande insatser.

Stora delar av utredningen är svagt underbyggda. De internationella utblickarna är intetsägande. De metodologiska bristerna är många, också i kartläggningen av hot och trakasserier mot fotbollens förtroendevalda och anställda. Att 42 procent i kategorin VD/klubbdirektör/sportchef upplever utsatthet är dock lika styrkt som skrämmande. Detta är ett angrepp på den folkrörelseförankrade demokratin som måste tas på allvar av alla inom fotbollsfamiljen.

Avsnitten om ”kriminell infiltration” – Erikssons favorittema och stommen i Uppdrag gransknings sensationslystna reportage om AIK härförleden – innehåller inga empiriska bevis. Istället talas det indignerat och diffust om ”inte rumsrena krafter” och ”ljusskygga element” med ”dold agenda”. Om det är pengatvättande organiserad kriminalitet – vilket hade kunnat föranleda en fördjupning i hur elitfotbollen finansieras i städer som Södertälje och Borlänge – eller något annat som avses förblir oklart.

Tyvärr tenderar också den som uppstudsigt utmanar fotbollsetablissemanget att utmålas som kriminell. De sorgligt få fans som använder sin föreningsdemokratiska rösträtt misstänkliggörs som kuppmakare och den som tar ton för supporterrättigheter reduceras till ”risksupporter”. Fram träder en tvärsäker och verklighetsfrämmande uppdelning i onda och goda supportrar. Den som sammanför firmor och ultras i den förra kategorin och låter festprissarna i Camp Sweden symbolisera den senare saknar förståelse för det svenska supporterlandskapet.

Betecknande nog betonas inte betydelsen av orättmätig repression för firmornas rekrytering och legitimitet. Utredningen fordrar förvisso att polisen förbättrar sin dialog med fansen och föreslår försök med polisfria matcher. Samtidigt slätas tidigare övergrepp över och det välkända problemet med våldsbenägna och provocerande ordningsvakter förbigås med tystnad. Märkligt är också att Eriksson erkänner polisens missbruk av möjligheten att få tillträdesförbud utfärdade enbart på grund av misstanke om framtida brottslighet, men ändå inte tvivlar på den skärpta lagstiftningens rimlighet.

Den som ställer sig utanför lagen och lägger sig till med fascistoida manér får räkna med moteld. Att staten använder förakt och förenklade fiendebilder som förevändning för rättsvidrig repression – möjlig att rikta mot var och en som inte anses skötsam nog – förblir dock förkastligt. Björn Erikssons utredning är bättre än mycket annat som skrivits i saken och lär bli betydelsefull. Det är inte bara av godo.