och kvar är den ensamma människan med sin längtan efter kärlek

Anders Paulrud läser Per Olov Enquists nya roman

Kärleken övervinner allt.

Nej, det är inte sant. Kärlek kan övervinna mycket. Men inte allt.

Kärlek är smärta, risk, konflikt, konfrontation. Kärlek kan vara underläge och förnedring; den är oftare knuten till avstånd än till närhet.

Ibland är kärlek hat.

Så måste man nog se det.

Kärleken till en annan människa, detta ”delade mörker”, kärleken med alla sina tabun och med sin ibland totala befrielse, då man som älskare någon gång under sällsynta sekunder upphör som egennyttig varelse, liknar de smärtsamma minnen alla människor bär på, smärtan i den enskilda, ensamma människans version, det som skaver och ibland söndersliter kan sjunka in och bara få vara kvar. Konstant. Som en del av ens blodomlopp.

Som en nåd? Eller som förlikning? Kanske.

I sin nya roman Boken om Blanche och Marie uppsöker Per Olov Enquist kärlekens innersta smärtpunkter. Historien i korthet: Den handlar om Blanche Wittmans tre liv. I det första livet var hon under femton år favoritpatient hos den berömde neurologen Jean Martin Charcot vid Salpêtrièresjukhuset i Paris. Hon förevisades offentligt och blev känd som ”hysterikornas drottning”. När Charcot dog blev hon frisk. Sjukdomen ”hysteri” upphörde, fick andra namn.

Hennes andra liv tillbringades som assistent till Marie Curie, den tvåfaldiga nobelpristagaren, upptäckaren av radium. Och i det tredje livet, då svårt sjuk och amputerad, skriver hon i tre anteckningsböcker ner historierna om sitt liv; kärleken till Charcot och kärleken till Marie. Också det skonings-lösa öde som drabbade Marie, hennes personliga katastrof i ett samhälle som inte tillät henne att älska en gift man.

Detta är berättelsens nav.

I utkanterna finns andra personer: Pierre Curie förstås, flera av den begynnande feministiska rörelsens förgrundsfigurer, Strindberg skymtar förbi. Och så finns här tysken, eller österrikaren Sigmund, under en period Charcots närmaste man. Freud alltså, denne 1900-talets nyckelfigur.

Och här finns Per Olov Enquist själv, smärtpunkterna hos honom, de återkommande sekvenserna utan nåd; drömmarna om fågeln, och den om isen, den tidigt bortgångne fadern och likkorten, mamman pulsande i snön, ensam och utan omgivningens förbarmande. Små, knivskarpa bilder. Som brännjärn i ett djur?

Boken om Blanche och Marie ansluter till en tidigare roman av Enquist, Nedstörtad ängel från 1985, en text som i sitt korta format och höga koncentration erbjuder ett förslag till en stor episk berättelse. På samma sätt fungerar Boken om Blanche och Marie; Enquist skriver kring ett litet utsnitt ur samtidshistorien på ett sätt som liknar ett stillsamt, nattligt samtal mellan två vänner, ett prestigelöst samtal, öppet, uppfinningsrikt och aldrig hotat av den ”övermediala” samtidens löjliga konfrontationer.

Kärleken som övervinner allt är hans arbetshypotes. Men också smärtan.

Vad ska man säga om kärleken? Kanske som Blanche skriver: ”Hur stor är icke kärleken, och svår att fånga, likt en fjäril som rymt från himlen. Men denna tid av svåra omvälvningar, som är detta nya sekels kännetecken, hur finna vi samband, om ej kärlekens.”

Kan man säga det vackrare? En fjäril som rymt från himlen?

Några frågor kvarstår.

Är kärleken, även om den är villkorslös, möjlig?

Bakom bilderna en annan bild, skriver Enquist. Vilken bild är det?

Kanske är det hela 1900-talet med sina drömmar och kunskaper, landvinningar, utveckling, krig, folkmord, cynism. Ja, allt.

Kvar är den ensamma människan med sitt hjärta och sin ständiga längtan efter kärlek.

En fråga till. Är 1900-talet möjligt att uthärda?

Kanske inte. Inte för alla.

Det enda som verkar någorlunda säkert är att det inte finns någon anledning att urskulda det gångna seklet.

Roman

Per Olov Enquist

BOKEN OM BLANCHE OCH MARIE

Anders Paulrud