Witt-Brattström är helt enkelt asförbannad
Boken om Moa och Harry Martinson är litteraturhistoria som jag helst vill ha den – ställningstagande och intensiv
Publicerad 2024-03-15
Förra århundradets stora kärleksdrama i svensk litteratur var det mellan Harry och Moa Martinson. Det hade allt, gränslös kärlek och svek, medial uppmärksamhet och utöver det en lång kometsvans av litterära och till och med litteraturpolitiska strider: hur mycket betydde de för varandras skrivande? Vad har en allmänt patriarkal litteraturolymp egentligen gjort sig skyldig till i förminskandet av den folkliga storsäljaren Moa till förmån för snillet och akademiledamoten Harry?
Det är en trasig och illa hostande Harry som en dag i maj 1928 släntrar in på Moas torp i Sörmland. Han har alla ärr från en barndom i Fattig-Sverige man kan tänka sig och ovanpå det flera år av hårt arbete som eldare och luffare i Sverige och på världens kontinenter. Litterärt bevandrad är han knappast.
En första knuff mot litteraturen får han när han läser Kiplings dikter, översatta av Dan Andersson som Moa skickat honom efter att de som hastigast mötts en tid innan. Och Moa: Ett halvår tidigare hade hennes make sprängt sig i luften med dynamit intill torpet och ytterligare några år dessförinnan gick två av hennes söner ner sig på isen och omkom. Sedan rätt länge var Moa radikal skribent, feminist och klasskämpe, och hade planer på romanskrivande.
De möttes och snart slog det gnistor kring dem, erotiskt, litterärt, politiskt. De blev ett författarpar. På ytan underligt omaka: Moa en rebell i uppror mot allt, Harry något av en buddhafigur (i alla fall i mytologin). De elva år de fick med varandra får det mesta i svensk litteraturhistoria att blekna.
Witt-Brattströms bok är också en hejdundrande stridsskrift
Ebba Witt-Brattströms ”Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd” är en veritabel bladvändare. Den bygger på Witt-Brattströms livslånga intresse för Moa Martinson; hon skrev 1988 en omvälvande avhandling om henne. I den bok hon nu ger ut står den melodramatiska kärlekshistorien i centrum, med ymniga citat ur de brev som finns. Men också närläsning av de bådas verk där deras inflytanden på varandra ekar, ibland öppet, ibland hemligt. Långt ut i världsrymden, i Aniara, hittar hon spår av kärleken till Moa. Och i Moas romaner finner hon kritik av den arbetarlitterära primitivismens degradering av kvinnor till objekt för männens sexualdrift.
Men Witt-Brattströms bok är också en hejdundrande stridsskrift, en partsinlaga till förmån för Moa, den folkliga och storsäljande realisten i det mer populärkulturella kretsloppet som hon överallt sett nedvärderas i den officiella historieskrivningen. Hon är helt enkelt asförbannad. Hon läser lusen av professorer som Kjell Espmark, kulturskribenter som Lars Ulvenstam och av författare som Artur Lundkvist och Ivar Lo-Johansson så det formligen sjunger om texten. Mot Harrys senare hustru, Ingrid, är hon inte precis systerlig.
Det hennes hatobjekt har gemensamt är att de försökte utradera Moas betydelse i det elvaåriga litterära äktenskapet. Hon har helt rätt i det. Men ibland blir det där bara för mycket. Den litterära revolt, ett slags punkrevolt med primitivistiska förtecken, som de manliga proletärförfattarna i gruppen Fem unga en gång stod för och som skakade om en borgerlig olymp – den blir i Witt-Brattströms bok snarast till ett försök att dölja uppmarschen för tidens starka kvinnolitteratur. I hennes framställning går Artur Lundkvist i spetsen för ett gäng lögnare och potentiella våldtäktsmän, ständigt beredda att kidnappa Harry från Moa, och knappast något mer.
Då välter hennes bok. Hon låter som en ilsken Jan Myrdal. Bara med nöd och näppe accepterar hon Johan Svedjedals biografi över Harry, ”Min egen elds kurir”, som utkom förra året. Som läsare får man visserligen ett underbart skådespel när sidor och meningar självantänder, men ibland brinner själva litteraturen inne och det blir skevt.
Känslan är dessutom stark av att Witt-Brattström mer eller mindre ogillar Harry Martinsons verk, utom när det kan visas vara påverkat av Moa. Samtidigt är hon väldigt överseende med Moas uppslutning kring den sovjetiska realismen.
Ett skäl till att Harry och Moa gled ifrån varandra tycker jag inte riktigt utreds av författaren: åldersskillnaden mellan de två på 14 år. Moa var fembarnsmamma när de träffades. Hennes kropp var redan en ”livets runsten”. Harry önskade bli pappa. Men ett troligt missfall och möjligen flera aborter stoppade det. Jag har alltid haft en känsla av att det där bidrog starkt till att deras öden skildes åt.
Ändå är den här boken litteraturhistoria som jag helst vill ha den: Ställningstagande och intensiv gör den inte bara litteratur till något brännande viktigt. Boken ger oss också människorna Moa och Harry – och Ebba Witt-Brattströms själ.
