Hitlerdyrkaren som skapade stor litteratur

Skräckmästaren H.P. Lovecraft är dubbelt aktuell

Rasmus Landström

helskärm

Litteraturen beskrivs ibland som en humanistisk termostat. Ju mer vi läser, desto mer skruvas vår inlevelseförmåga upp. När vi tagit del av en människas livsberättelse är det omöjligt att hata henne etcetera.

Det ligger mycket i det och en del forskning tyder på att läsning stärker vår empatiska förmåga. Men litteraturen kan också utföra svartkonster. Den kan manipulera – först blända med sin skönhet och sedan locka in i mörka labyrinter. Denna transgressiva kvalitet är minst lika intressant.

Ett slående exempel på detta: i ”H.P. Lovecraft – emot världen, emot livet” menar Michel Houellebecq att H.P. Lovecraft var 1900-talets viktigaste skräckförfattare. Detta skriver många under på, men invänder samtidigt att hans rasism hindrade honom från att bli en verkligt stor författare. Tvärtom, menar Houellebecq. Rashatet gjorde honom bättre. Anledningen är att han lyckades härleda xenofobin till dess djupaste källa: rädslan. Det är en lika provokativ som gäckande tes.

Lovecraft växte upp i New England i slutet av 1800-talet. Lätt autistisk, spränglärd och deklasserad präglades han tidigt av en revanschistisk känsla, framför allt mot invandrare. Tidigt drömde han om att bli författare och i brev till vänner – ofta 70 sidor långa – utvecklade han säregna filosofiska tankar om skräcklitteraturen.

Men pengarna räckte aldrig till ett liv i litteraturens tjänst. I slutet av 20-årsåldern gifte han sig med en judisk kvinna och flyttade till New York, där han hamnade i slumkvarteren. Nu började motgångarna på allvar då trängseln och stanken på tunnelbanan trasade sönder hans känsliga nerver och han såg asiater och svarta få de jobb han sökte. Efter några år skilde han sig och flyttade hem till New England. Där förbyttes hans koloniala förakt i rent rashat: han hyllade Hitler och drömde om att utrota främmande folkslag med cyangas. Hans liv var slut – men hans litteratur tog sin början.

Houellebecqs ”Emot världen, emot livet” skrevs 1991 av en ung och då okänd författare. Det var en utomordentligt viktig bok som uppvärderade Lovecrafts stil i analyser det sprakade om. 15 år senare översattes den till svenska av Kennet Klemets och nu kommer den i en fin nyutgåva. Parallellt publiceras ett fylligt urval av Lovecrafts noveller under titeln ”Cthulhu vaknar”, i stilsäker översättning av Arthur Isfelt.

Jag läser om några av de senare, ”stora” texterna med Houellebecqs glasögon och de rasistiska troperna är verkligen slående. I ”Skuggan över Innsmouth” är det degenerationstanken som skrämmer, när fisklika varelser ansätter huvudpersonen. Skräcken framkallas genom den genetiska exaktheten när blodcirkulationen, hudvävnaden och andningen beskrivs. I ”Fasan i Dunwich” föder en obildad bondkvinna en monstruös varelse som i slutet av novellen åkallar sin far Yog-Sothoth på ett berg. Liksom alla rasister, skriver Houellebecq, var Lovecraft som mest hatisk när det kom till rasblandning. I ett språk präglat av stora kunskaper om genetik – och fullt av språkliga störningar – firar hans prosa triumfer.

Springer den moderna fantastiken ur en Hitler-dyrkares morbida drömmar om massmord? Det menar Houellebecq – men det finns mycket att invända mot denna tes. För det första skrev Lovecraft skräcklitteratur: han var aldrig partimedlem och författade inga politiska texter. Varelserna han gestaltat så äcklat är rymdvarelser och fiskaktiga ”Deep ones”. Kort sagt: det går inte att vara rasist mot gasformiga intelligenser från spiralgalaxer.

För det andra är det problematiskt att patologisera en politisk ideologi så som Houellebecq gör. Rasismen är ett sammanhängande idékomplex som ibland bryter fram som rashat, ibland som islamofobi och det är knappast ”rädsla” som gör att den blir så framgångsrik, utan att den tjänar härskarklassen.

Houellebecq lägger stor vikt vid degenerationstanken hos Lovecraft, men förtiger att han som barn bevittnade sin faders psykoser och skrämdes från vettet av bilder på syfilitiker i läkarböcker. Rädslan för ”upplösning” hade troligen mer freudianska orsaker än rashat.

För det tredje har litteraturvetaren Mattias Fyhr påpekat att Lovecraft ändrade sig mot slutet av sitt liv. Han tog avstånd från Hitler, var positiv till New Deal och närmade sig socialdemokraterna. Enligt Fyhr är det just denna förmåga att omvärdera som gör Lovecraft till en stor författare – inte hans rasism.

Samtidigt går det inte att förneka att Houellebecqs tes är intressant. Litteraturen mår ibland bra av att framkallas ur underjordiska krafter. Stereotyper kan ge den en sprakande laddning. Vi läser exempelvis inte Roald Dahl trots att hans sagor befolkas av elaka och glupska barn som får sitt straff mot slutet – utan just därför. Visst kan man se det som en reproduktion av en svartvit världsbild. Men man kan också betrakta det som att fantastiken har en förmåga att dra huggtänderna ur giftiga föreställningar, att den ger oss tillstånd att leka med dem.

I Lovecrafts fall är det snarare hans misantropi som besjälar berättelserna. Framför allt genom sin storslagna mytologi där mardrömslika rymdvarelser får läsaren att stirra sin existens i vitögat. I förhållande till ”de gamla” är hans karaktärer inte fiender, utan obetydliga myror. Cthulhu hörde de första däggdjurens födsloskrin och kommer höra de sistas dödstjut – men bryr sig inte om någondera.

Denna djuptid – en mörk underström i alla Lovecrafts noveller – gör honom till en fantastikens motsvarighet till Proust. Med en objektivistisk snarare än impressionistisk metod skildras mänsklighetens undergång alltid med likgiltig vetenskaplig precision. Tanken på att jorden likt en blöt hund ska skaka av sig mänskligheten är helt central i författarskapet. I tider av klimatförändringarnas hotande massdöd har den fått ett märkligt fluorescerande ljus.

I ett brev skriver Lovecraft att människan påminner om koraller, dömda att skapa praktfulla mineraliska byggnader som månen kan lysa på efter hennes död. Märkligt nog fungerar tanken avlastande.