Inget för Hornby-fans
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-02
Jag är osäker på om Musikens betydelse för flickor alls är en bok om musik. Musiken fungerar för Lavinia Greenlaw som en katalysator, rättare – som den enda katalysatorn som har funnits i alla åldrar i alla situationer: ”Jag förstod mig inte på någonting utan musik”. Hennes perspektiv gör berättelsen så mycket smalare än den ser ut. Omslaget, titeln, det är som en gillrad fälla för generation Nick Hornby.
De som försöker läsa boken som den ser ut kommer haka upp sig, värja sig mot det knöliga och frustreras över det distanserade. Genom att bädda för missförstånd fungerar upplägget kongenialt med berättelsen, det konstanta strävandet efter och avvisandet av utanförskapet.
Men Greenlaw är poet, från de inledande raderna till varje kapitel, Rilke bredvid Homeros bredvid Woolf, till språkets försiktiga innerlighet. Fotnoter, som den om den etymologiska betydelsen av ”Kore” (flicka och pupill), appellerar till samma matematiska del av hjärnan som sägs samverka med musikaliteten.
Det är text som förändras och förskjuts, stöter bort och drar in, flyter över sidan, blir rytm och poesi. ”Metamorfosens utsträckning är barntillståndet”. Det är text för en smal men trogen publik, flickor som plötsligt ser sig omkring och upptäcker att vi är ensamma. ”Jag visste att det fanns folk som såg musik som bakgrundsljud och så vi som såg musik som, ja, musik, men jag tänkte inte på att de flesta av dem som tog den på allvar var killar”.
