Livet genom hennes ögon

MAJA LUNDGREN läser om Emily Dickinson

"Hennes liv, liksom hennes poesi, förför utan att erbjuda total tillfredsställelse" ( Karl Keller). Att läsa kvinnlig poesi utifrån dess påsättbarhet är riskabelt, eftersom det blir att pracka på poesin ett galet och omvänt tolkningsprivilegium. Det är ju rätt självklart att den amerikanska så kallade förmodernisten Emily Dickinson, som citatet handlar om, varken levde eller skrev för att erbjuda total tillfredsställelse, lika lite som till exempel Walt Whitman gjorde det. Hon var poetisk avantgarde, och dessutom var hon rebell.

"Kroppen lånar revolver -

reglar - sitter still -

bortser från en överlägsen vålnad

eller fler därtill -"

Emily Dickinson levde i Amhearst utanför Boston 1830-1886. Hon gifte sig aldrig, klädde sig i vitt större delen av livet och uttryckte sig gåtfullt (poetiskt). Hon kallade sig själv "the only Kangaroo among the Beauty", mitt på artonhundratalet, the only Kangaroo among the Beauty " Hon skrev brev till en avståndsföräls-kelse som hon kallade Mästaren. Vem han än var, så var han på avstånd. Emily Dickinsons Mr Big: Mästaren. Allt detta har gjort att myten Dickinson - hon hade en hund som hette Carlo också - ibland har ställt sig i vägen för poesin. Alla poeter wallraffar som människor.

"Du själv dold bakom dig själv

borde skrämma mest -

tjuven gömd på ditt rum

är som människor flest."

Per Odensten, som har skrivit romanen Vänterskans flykt, är inte ute efter att beskriva Dickinson som en stackars ungmö, även om titeln på romanen skulle kunna väcka sådana farhågor. Han anlägger inte heller perspektivet faderlig välvilja och väljer inte heller att bortse från de av Dickinsons idéer som uttrycker uppror mot de kvinnliga villkoren. När Per Odensten i stället gör något helt annat, nämligen ser världen med Dickinsons ögon, så finner han faktiskt en tillvaro som inte är särskilt tillfredsställande.

Varför knarkar knarkarna, och varför filosoferar filosoferna? Och varför väljer eremiten avskildheten? Varför inte sticka till Brasilien i stället?

"Jag vägrades ingenting annat

än det jag begärt - det är nog,

att jag offrat Livet för det;

den mäktige köpmannen log.

"Brasilien?" Utan att se mig

snodde han knappen ett slag:

"Madame, är det ingenting annat,

som vi kan visa i dag?""

Det är inte Emily Dickinson som är huvudperson i romanen Vänterskans flykt. Det är en sjuttonårig strykerska som arbetade några dagar i det hushåll där Emily Dickinson bodde tillsammans med bland andra sin syster.

Dickinson iakttar strykerskan en kort stund, uppfattar en like och en själsfrände och erfar en tid senare en förpliktelse att söka upp strykerskan igen för att hjälpa henne till en bättre tillvaro.

Det visar sig omöjligt: hon är försvunnen. Tills Dickinson plötsligt ser henne - kanske en hallucination - sitta och skriva i hushållets vinterträdgård. Emily läser över axeln den berättelse som finstrykerskan skriver. Jag tror att man ska tänka sig att det är Dickinson själv som under sina sista dagar - då hon är sjuk, döende - hallucinerar fram en finstrykerskas liv.

Dickinson hade valt den relativa ensamheten - den var inte så total som myten gör gällande - för att slippa undan "konvenansens tyranni". Och tjänsteflickan har även hon - visar det sig under den lätt spöklika tjuvläsningen över axeln i vinterträdgården - valt att avskärma sig. På dagarna stryker hon. På kvällar och nätter tecknar hon.

Odensten ser sålunda världen genom Dickinsons ögon när hon ser världen genom en strykerskas ögon. En finstrykerska från Charlestown.

Den berättelse som följer kan väcka undran. Är det inte rätt moderna företeelser som Odensten förlägger till artonhundratalets Amerika? Det gäller främst förhållandet mellan strykerskan, hennes mor sömmerskan och en hos kvinnorna inneboende officer, som mamman har en affär med. När mamman är bortrest påbörjas något som åtminstone till en början tycks handla om en misstänksam plastdotter och en överdrivet förbindlig plastpappa.

Flickan super sig full på officerens portvin och skär sig illa i fötterna på glasskärvor. Officeren återvänder i förtid från en resa, hjälper henne att spy, plåstrar om hennes fötter och tar över hushållsarbetet. Han stryker alla frackskjortor som flickan skulle ha strukit. Deras sätt att tala med varandra påminner mer om en tonårsdotter som flippat ur när det var föräldrafritt och en styvfar som försöker förstå varför hon aldrig vill lämna bostaden.

Officeren vid spis och strykbord känns en aning osannolik för att vara på artonhundratalet. Fast det var ju i Amerika och där var klasskillnaderna inte lika avgrundsdjupa som i Europa. Dessutom var han underofficer, och det kanske inte var så fint.

Medan officeren tar på sig förklädet utvecklas strykerskan till en intellektuell som är överlägsen officeren. På kvällarna skriver han en tidskriftsartikel om "metodisternas ansvar för dom fattiga i det här landet". Den sjuttonåriga strykerskan är inte imponerad. "Texten är delvis banal", konstaterar hon nasalt. "Den innehåller en upprörd maning till alla människor av god kristlig vilja att handla i stället för att be. Att undanröja orsakerna till de fattigas nöd." Banalt? Det vet jag inte.

Problemet kvarstår ju. Strykerskan hjälper hursomhelst officeren att förbättra artikeln - samtidigt som officeren fortsätter att bära huvudansvaret för hushållet. Flickan tar över problemformuleringsprivilegiet, medan officeren tar över markservicen.

"Medan han diskade och dukade av satt jag vid bordet [...] Man kunde bara gissa att han var en aning jäktad: en dov återhållen anspänning i halsen och axlarna." Känns det igen från tvåtusentalets vardag?

Jag ska inte avslöja för mycket, för den hushålleliga ekvilibristik som jag gått in på är bara en del av romanen. Författaren Odensten är alldeles klart på finstrykerskans, och hennes mor sömmerskans, sida, från pärm till pärm. Odensten ingår alltså i kvinnans manliga hjälptrupper. Han får omedelbart en hedersbadge.

Vad har då det här med Emily Dickinson att göra? "They shut me up in prose", skrev Dickinson en gång. De låser in mig i prosa (eller tystar mig med prosa - shut up är tvetydigt).

"They shut me up in prose

As when a little girl

they locked me in the Closet

because they liked me "still" -"

Kanske syftade hon på att den värld som erbjöds henne var så begränsad att den föreföll död. Eller så syftade hon på att det ändrades en del i det fåtal dikter hon publicerade under sin levnad. Många syntaktiska extravaganser togs bort, konstiga ord ersattes med konventionella, inte minst raderades de många tankestreck som sprängde hennes dikter. Det gjorde henne förbannad. Men allt detta berodde ungefär lika mycket på att hon var före sin tid, som på att hon var kvinna. Hon fick tidigt rykte om sig att vara "en kvinnlig Walt Whitman" - det var felaktigt, eftersom båda författarna utvecklade sitt så kallade förmodernistiska språk helt oberoende av varandra. Samtidigt, på olika platser.

Jag tror - men är inte säker - att Dickinson mot slutet av Odenstens roman samlar sig för att skriva en av sina sista dikter: I heard a fly buzz - when I died. Det är en kuslig dikt. Samtidigt - i vinterträdgården - antyds ett uppbrott snarare än en flykt.

Roman

Maja Lundgren