Mot undergången i en full u-båt
Publicerad 2016-02-15
Eget universum i David Norlins debut
I David Norlins debutroman följer vi en ung man på militärt uppdrag i en obestämd (fram)tid. Från den u-båt, där han trängs tillsammans med andra män, skickar han i hemlighet krypterade brev till en ung kvinna han aldrig träffat.
Deras samband ska visa sig ingå i en masterplan, en del av det dystopiska universum Norlin bygger upp som fond till denna berättelse om inte bara u-båts-faktisk, utan kanske framför allt existentiell instängdhet. Livet på u-båten präglas av ovisshet, isolering, avpersonifiering och militärisk underkastelse: ”Det är som om det inte var vi som styrde u-båten utan den som styrde oss, som om den levde och vi var musklerna som arbetade innanför dess hud. Jag ser en annans rygg, hans nacke och armar. Det skulle kunna vara min egen kropp” står det.
Denna monotoni bryter romanen genom tillbakablickar på en uppväxt i ett namnlöst, men troligen svenskt samhälle. En välfärdsstat under beredskap för krig. Märkt av att ha blivit utsatt för en biokemisk attack. Mannen har vuxit upp i skolor där eleverna haft gasmasker fastspända med kardborreband under bänkarna. Hans föräldrar räknas till en grupp diffust stigmatiserade ”överlevare” efter ”angreppet”.
I romanens inledning blir jag först ganska tagen av att den är skriven som en räcka brev - eller ”meddelanden”, vad man nu ska kalla det som huvudpersonen skickar till den okända kvinnan via den hemliga ”enheten” han bär med sig. Den här mörka berättelsen skänks verkligen ett säreget ljus, genom den kombination av effektivitet och ömhet som finns i brevformen, och det är synd att Norlin mot slutet bitvis släpper den för att övergå till att skriva en mer konventionell spänningsroman.
Det är inte spänningsberättandet i sig det är fel på, men när brevberättandet - det strikta och alltid paradoxala: den publika hemligheten - släpps, får romanen bitvis något slappt över sig. Ändå är den läsvärd, vill jag understryka.
Dagar utan ljus, nätter utan mörker är en roman där både språket och miljöerna görs suggestiva genom knapphet. Utvalda detaljer skymtar, och oklarheterna i tid och rum, via den här prosans ändå mycket precisa stil, öppnar texten mot ett sug i läsningen, där jag helt enkelt vill veta hur det går. Men också mot överförda tolkningar: Vad gör man med skräcken när allt är för sent?
För det är för sent här. Inga konflikter syns. Motståndet tycks krossat. I den här romanens universum återstår bara väntan på undergången och cyniska, rent av fascistoida, statliga beräkningar.
Det avskalade perspektivet bidrar till att jag, när jag prövar romanen allegoriskt, snarare hamnar i psykologiska djupvatten, än i dagspolitiska, förutsatt att dessa såklart överlappar varandra.
Ur ett djupt sjunk i en undergångsvärld vill romanen hävda intimitetens och samhörighetens kraft. Även om dessa krafter i det här fallet redan korrumperats.
