Där liv bara blir

helskärm

Huvudpersonen Bruno i Björn Runeborgs nya roman Mytomaner kommer som ung gymnasist på 60-talet att identifiera sig med skådespelaren och filmregissören Erik "Hampe" Faustman, då nyligen ihjälsupen vid 42 års ålder. Det är dennes mor Mollie, konstnär och författare som genom att se Bruno som sin återfödde son kommer att påverka hela hans livsförlopp. Han älskas av Miranda, skoaffärsbiträde från Sala, som finns i hans närhet hela tiden men ändå gifter sig med en annan, kanske för att undfly kärleken.

Mytomaner är en roman om identitetsförskjutningar som samtidigt greppar decennier av svensk samhällsutveckling. Som sådan är den en ganska fantastisk samtidsskröna utan dramaturgiska åthävor. Den bara rinner på, med förvecklingar som kunde ha exploderat i diverse utbrott. Här är det, på ett viktigt plan, ett rent muntligt berättande som ges litterär form. Det finns sällan repliker, de dramatiska situationerna får tala för sig själva, naket registrerade.

Runeborg tar stora kliv över de dramatiska brytpunkterna och jag kan tänka mig att en tv-dramaturg blir vansinnig inför denna bok. Så mycket fett drama som går förlorat i en behärskad, rätt kylig prosa.

Jag betraktar Björn Runeborg som en oförtjänt bortglömd författare, han syns knappt i det offentliga kulturrummet. Det identitetsöverklivande temat fanns tidigt i hans författarskap. En tillvaro där mycket lite är logiskt sammanhållet, där tillfälligheter driver sina spel och slumpen skördar och liv bara blir, oavsett utlagda strategier.

Det intressanta med Mytomaner är att Runeborg valt en numera för de flesta bortglömd filmregissör som berättelsens motor. Han var på 40- och 50-talen den uttalade socialisten i det svenska filmregissörskollektivet. I alla de 21 långfilmer han regisserade finns ett bultande socialt engagemang och vrede inför tillvarons orättvisor. Han stod för något som Mytomaners huvudperson Bruno dras till men aldrig riktigt förmår leva upp till.

Där finns en definitiv, samtidshistorisk poäng i denna kondenserade roman om ett antal människor som sprattlar omkring under fyrtio år av svensk nutidshistoria. Hampes ideologiskt grundade framtidstro, det som från början fyller Brunos liv med mening, har i slutet av berättelsen kommit att överflyglas av ett strindbergskt "det är synd om människorna" - en väl inlindad kommentar till den ideologiska avrustning som skett.

Roman

Gunder Andersson