Jargongen är bäst som kuliss
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-23
Alice Eggers om Jenny Jägerfelds Augustprisbelönade ungdomsroman
”Jag försökte verkligen att inte tänka så mycket, men det var vansinnigt svårt. Jag tänkte alltid för mycket.” Maja Müller sågar av sig tumspetsen och sen rullar Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder (Gilla förlag) i gång. Maja går i första ring och stångas mot sedvanliga mobbare och en singelpappa med smak för tjejer och öl. Vid sin sida har hon Enzo men när han i ett rått skämtande råkar nämna Majas mamma gör det ont på riktigt. Är det så att mamma Jana faktiskt inte vill ha Maja?
Varannan helg åker Maja till Jana i Norrköping men den här helgen blir allt annorlunda. Jägerfeld bygger skickligt upp en berättelse om en plötsligt försvunnen mamma som hela tiden lyckas vara både central och perifer. I stället för att helt lita på att den välavlyssnade tonårsjargongen är Jägerfeld klok nog att låta den agera kuliss för en spännande intrig. Så blir det som hade kunnat bli påfrestande i stället en tillgång. Språket är lika rappt som Majas tankar och genomlyst av haikus, kontaktannonser och låttexter som snyggt undviker att skrika ”författaren” högre än Maja. Jag tror på henne och hennes pulserandehjärnaochtumme. Och det är väl just sånt som ska belönas i ett sammanhang som Augustpriset: insikter om att bokslukarkvaliteter i kombination med ett så kallat ”angeläget ämne” inte behöver ställas emot litterär kvalitet. Precis som förra året är det ett litet förlag med höga ambitioner som kammar hem barn- och ungdomskategorin, ett fint facit på att litteraturen står stark mitt i stormarknaden.
