I männens skugga
Uppdaterad 2016-07-12 | Publicerad 2016-05-10
Alice Kassius Eggers läser en feministisk storsäljare – och blir besviken
Kate Zambrenos Heroines kom till mig i svallvågorna efter en unik litteraturupplevelse. Jag hade läst Chris Kraus I Love Dick som helt vände upp och ner på mig, min självbild, mina relationer, mitt liv. På Kraus lilla förlag Semiotext(e) fanns Heroines, och en länk till Zambrenos blogg ”Frances Farmer is my sister”, ett slags upptakt till boken, en digital förhistoria.
Nu ger Modernista ut både Zambreno och Kraus på svenska, och bidrar till en litteraturhistoria där ”att skriva det privata offentligt är politiskt”, som det heter i Hjältinnor.
Hjältinnor är primärt en bok om skuggfruarna – Zelda Fitzgerald, Vivienne Haigh-Wood Eliot, Jane Bowles och otaliga andra mer eller mindre modernistiska kvinnor som länkas samman genom skrivandet, galenskapen och hustrurollens inneboende förtryck.
Men texten värjer sig, liksom I Love Dick, mot klassificeringar, blandar fritt historielektion, poesi och biografi. Zambreno hovrar över det kvinnliga psyket, ibland sitt eget, oftare någon annans, i form av utdrag från brev, biografier, dagböcker.
Det är omöjligt att inte tänka på Karin Johannissons Den sårade divan när Zambreno pratar om hur psykiska diagnoser var enda sättet för vissa kvinnor att komma utanför beteendets fasta gränser - att ”protestera”. Men Zambrenos styrka är att hon inte eftersträvar distans från sitt material, snarare tvärtom: ”Jag börjar kannibalisera dessa kvinnor, bokstavligen inkorporera dem, deras trauman, en kuslig känsla av att upprepa, återuppleva”, skriver hon i Helena Fagertuns sömlösa översättning.
Från och med den meningen längtar jag efter den bokstavliga inkorporeringen, upplösningen, överträdelserna. Frustrerad tuggar jag mig igenom textens fragment, ofta svårbegripliga genom otydliga användningar av efternamn där exempelvis ”Eliot” används för både Viv och Tom, och referenser som inte skrivs ut (en underbar och gedigen bibliografi finns dock bifogad, i ett annat liv hade jag kunnat plöja den först och sedan läsa Zambreno, förvirringslöst).
”Så lyder berättelsens handling. Att vara disciplinerad och skriva om de odisciplinerade” skriver Zambreno - samtidigt som formen hela tiden är olydigare än rösten/subjektet. Associerandet är vilt, men Kate går på yoga och pedikyr och verkar visserligen inte särskilt glad men inte heller i samma uppror som textens versala ”FÖRTRYCK” och ”POLIS” antyder.
I ett stycke om Vivian(ne) finns något som liknar uppror. Zambreno berättar hur Viv ställde sig utanför teatern som spelade hennes mans pjäs Mordet i katedralen med skylten ”Jag är hustrun som han har övergivit”. Det är opassande, livsfarligt, gränslöst, men Zambreno konstaterar bara att hon ”älskar det teatraliska i det här”.
Närmare än så går hon inte. Hennes eventuella längtan efter att förena kaninkokerskor världen över, göra häxdebut, vägra skriva in sig i traditionen av uttråkade hemmafruar, stannar vid bekännelsen, beskrivandet.
Zambreno kallar vampens man för vampyr – makarna till skuggfruarna, som använde deras hysteri, deras fittor, deras galna genialitet, för sin stora konst. Det får mig att undra över Zambrenos egen position i relation till sitt material, vad hon gör som skiljer sig från att ”kultivera galenskapens estetik” – det hon med rättmätig vrede anklagar gubbarna för.
Hon upprepar maniskt sina rätt basala insikter om könsorättvisan, ”ÅNGEST: När hon erfar det, är det patologiskt. När han gör det, är det existentiellt”, och det känns som ett förspel, en plan att riva murarna. Men murarna står ändå kvar, blicken är upprättad men texten är inte skamlös. Alla ord, desperata och fulla av handlingskraft, stannar mellan pärmarna.
I slutet skymtar något slags ny våg, där Zambreno äntligen darrar till inför praktiserandet av den känslosamma exhibitionism hon förespråkar. ”Att skriva våra bristfälliga, röriga jag. Att kämpa mot begäret efter att bli utraderad.”
Där I Love Dick får kvinnor att separera, förälska sig, skriva dikter, uppträda i underkläder, jaga män med en frenesi som undantagslöst leder till omvärldens förakt - så stannar Zambrenos text i ett konstaterande av faktum, ett beskrivande av subversiva strategier som inte fullföljs. Och männen sitter fortfarande säkert.
