De utrotningshotade människorna

ANDERS PAULRUD om en författare vars uppsåt är gott

helskärm

Björn Ranelids nya roman färdas på sträckan mellan det ögat ser och det hjärtat känner. Ett både långt och kort avstånd för en människa.

Här får de liv och röst, de fördömda, utstötta, fredlösa, missanpassade, övergivna, förkastade; barnen som inte fick vara barn, de som lite senare i sina liv kallas ligister, tjuvar, knarkare, pundare, slödder. Samhällets olycksbarn.

Det finns onda människor och så finns här några goda, besjälade människor, utrotningshotade likt snöleoparden.

Också Björn Ranelid tillhör de utrotningshotade; vissa tål honom inte därför att han tror på godheten, att han försvarar den och för att han i roman efter roman skildrar nödvändigheten, och den höga svårighetsgraden, i att försöka vara en god människa. Han ger sig inte, Björn Ranelid. Nu kommer en ny roman av honom, Bär ditt barn som den sista droppen vatten, och den är i långa stycken en storslagen berättelse.

Ravlunda kyrka, en jordfästning, här ligger nu Matilda, ett vilddjur som drömde om att inte bli jagat. Hon blev inte mer än femton år. Hon svedde sina vingar och den ena av dem har fastnat mellan locket och ena långsidan på den vita kistan. Hennes älskade Fabian Nilsson vårdas på sjukhuset, bortom världen, utan ord och rörelseförmåga, bara en kropp som kanske minns det sista skrattet. Och så är Axel Molin närvarande, Acke, föreståndaren för ungdomshemmet Lövlunden inte långt från kusten vid Haväng i Skåne.

Historien i korthet: De två ungdomarna har stulit en bil, de har krockat med en traktor. Båda dör. En man i byn har hittats knivmördad, och ortsbefolkningen vänder sig i hat mot ungdomarna på hemmet och dess föreståndare.

Och så surras man fast i denna berättelse, som vid ett roder i hårt väder. Det är en hård roman, och den blåser motvind in i läsarens öga.

Något måste sägas om Björn Ranelids stil. Han skriver vackert och rent, men ibland tar han till ett onödigt bildspråk, och dessa "okynnesmetaforer" leder bort koncentrationen de gånger då bilderna vetter åt schablon eller när komponenterna i bilden inte är analoga. Se det ändå som en marginell invändning. Intressantare är Ranelids förskjutning av svenskan, den lilla ålderdomlighet som finns i hans språk och som får orden att verka "vid sidan" om det gängse språkbruket.

I den nya romanen använder han små meta-litterära figurer, i form av frågor och uppmaningar till sina huvudfigurer. Han ger dem ordet, och de får tala. Och just tala. I vanliga fall finns en stor skillnad mellan det muntliga och det skrivna. När Ranelid skriver som bäst upphäver han denna motsättning mellan den tyst lästa texten och den talade.

Det är omöjligt att komma förbi ordet uppsåt när man läser Björn Ranelids romaner. Hans uppsåt är utslagsgivande. Visserligen finns inte det gamla behovet av litterära smakdomare, därför att läsarna inte längre tillhör en homogent sammansatt grupp i samhället, men en recension är fortfarande att betrakta som ett slags "domslut", och i det sammanhanget är det befogat att använda en juridisk bedömningsterm: uppsåt.

Björn Ranelid räddas alltid, trots de invändningar man kan ha, av att hans uppsåt är gott.

Fabian i hans berättelse stammar. En som stammar ligger alltid i krig med sig själv. "Människor borde kanske alltid stamma och tveka innan de fäller omdömen om andra", skriver Ranelid. Och denna tvekan borde också gälla den lilla klick av uppnästa medlemmar av det litterära kotteriet i Stockholm som ideligen förtalar Björn Ranelid, de salongsberusade skitsnackarna, de i truten så välsmorda som intill mobbning anmärker på hur Björn Ranelid är klädd, hur han ser ut, hur han beter sig när han läser högt för sin stora publik, men som aldrig med ett ord berör det han skriver.

Jag läser honom som en politisk författare, han skriver om stora, allvarliga sår på samhällskroppen som politikerna inte förmår läka längre, de frågor som av någon egendomlig anledning har hamnat utanför den "politiska agendan" men som i högsta grad är politik.

Jag betraktar Björn Ranelid, utan att veta åt vilket parti han ger sin röstsedel, som en socialdemokrat. Men en socialistisk sosse. En konservativ sosse och som därmed håller fast vid vissa dygder - rättvisa, omsorg, jämlikhet, människovärde - de för framtiden så livsviktiga frågorna som inte alltid har en framträdande position hos det europeiskt borgerliga parti som Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet har blivit.

Mellan gott och ont lever Ranelids roman. Och jag skulle önska att denna skönlitterära text transporterades in i en politisk debatt. I den finns ett tema som dras samman; människor förgriper sig på andra människor. Godheten är då lika flyktig, tunn och fladdrande som en tyllgardin mellan lyckan och den gränslösa smärtan.

Och försoningen, var finns den då?

Roman

Anders Paulrud