Blekt eko av Metoo
Alice Kassius Eggers läser Jenny Nordlanders intervjubok om att vara kvinna och journalist
Publicerad 2018-08-23
Metoo nämns 32 gånger i Svensk Bokhandels katalog Höstens böcker 2018. Eller, jag har inte räknat, men användningen av Metoo som signalord om en bok som på något sätt tematiserar kvinnors verklighet är i alla fall frekvent.
I Jenny Nordlanders bok Mellan raderna – en bok om att vara kvinna och journalist är användandet av taggen som säljargument väl motiverat. Boken består till stor del av just den typ av vittnesmål som utgjorde Metoos bas och styrka: kända och okända kvinnor med inget annat gemensamt än sin upplevelse av det patriarkala förtrycket. Och – liksom tidigt i rörelsen – sin yrkesidentitet, i detta fall journalistens.
Men till skillnad från rörelsens spretiga och sociala natur är Mellan raderna ju en bok, och bokmediet skapar både andra förutsättningar och andra förväntningar. När texter som uppstått i nätets flödande dialogform lyfts ut och sätts i Sepidar Hosseinis – som alltid ursnygga – form, blir min läsning en annan. Jag försöker hitta läsanvisningar i bokens kringmaterial, på förlagets hemsida står det att Nordlander “samlat rapporter och vittnesmål” och vissa av texterna omgärdas av citationstecken (inte alltid helt konsekvent).
Boken blir som mest lyckad när författarens egna frågor bryter in. Kanske är det för att erfarenheter av förtryck är så svåra att formulera att en mottagare måste vara synlig, någon som hela tiden kan säga: jag hör dig, jag tror dig, jag vet vad du menar. Och som kan uttala en del av de där frågorna som impulsivt uppstår i svallvågorna efter en kvinnas vittnesmål.
Av Nordlanders frågor är det framför allt ”Hur var du själv mot andra kvinnor?” som bränner till och får både Åsa Moberg och Agneta Pleijel att eftertänksamt beskriva sin egen ambivalens – sitt “mammahat” och sin ”dos kvinnoförakt”.
Man ska inte önska sig en annan bok än den som ligger framför en, men det är lite svårt att förstå varför Jenny Nordlander, som uppenbart burit på idén länge och verkligen vill skapa något för nästa generation att krama om natten, till så stor del låter texterna bli bleka ekon av den digitala dynamiten.
Vanligtvis starka stilister bidrar med texter som liksom inte är texter utan inlägg i ett pågående erfarenhetsutbyte. Ord som behöver ett aktivt rum, allra helst i fysisk form. Kanske är det precis som när djupa böcker blir halvplatta filmer, att en pladdrigt energifylld kakofoni blir en rätt stum intervjubok.
