Ingesson bortom klyschorna
Publicerad 2015-05-12
Biografin gör upp med myten om "grovjobbaren från Ödeshög"
Ibland sägs det att fotboll överträffar dikten. Och det är sant. Det kan vara svårt att tro att fotbollen utspelar sig i presens, att ingen vet hur det ska sluta. Att Ravelli skulle rädda straffen mot Rumänien efter matchen som föregått, hur är det ens möjligt?
Klas Ingessons liv, karriär och död är befriad från ensidiga sportklyschor. Helt enkelt eftersom det format sig så. Det är bara lite cancer gör tydligt att huvudpersonen är vanlig och verklig. Inga mirakelvändningar i sikte. Ingen dramaturgisk kurva som slutar med revansch och vinst i bronsfinalen mot Bulgarien med 4-0.
Efter att ha diagnostiserats med kronisk benmärgscancer tror han flera gånger att han börjar bli bättre. Nu kör vi! Det ska vända, med hjälp av en ny medicin eller att träna Elfsborg i allsvenskan eller bara genom ren jävla vilja. Så snubblar han på en kamerasladd och bryter lårbenet. Läsningen är fysiskt smärtsam. Omgivningen förväntar sig också att han ska greja det, om inte annat för deras skull. De vill bli upplyfta genom att se den snusande skogshuggaren resa sig igen.
Många skulle påstå att Ingesson tog sig till världens bästa ligor och landslaget trots begränsad talang. I Det är bara lite cancer verkar det snarare ha gått ganska enkelt till en början. Barndomen i Ödeshög avhandlas på något kapitel, sen bär det av till IFK Göteborg där han tar en plats i A-laget.
Därifrån till belgiska och holländska ligan där han förvisso stöter på lite motgångar men slussas vidare och utvecklas till en tongivande spelare i italienska Serie A, som under 90-talet räknades som världens bästa liga. På tre år går han från division fem till kvartsfinal i Europacupen. Om en svensk spelare gjorde samma resa i dag skulle han gissningsvis rankas snäppet under Zlatan, men på den tiden hade Sverige en drös spelare på toppnivå i Europa.
De senaste åren har Klas Ingesson till stor del förknippats med cancer. Det har gjorts långa reportage där han sitter i rullstol på sin stora gård, en vinkel han inte var särskilt nöjd med.
Biografin som framställts tillsammans med journalisten Henrik Ekblom Yrstén vill berätta om hur Ingesson upplevde cancern, men också mycket annat. En del puttrande skvaller om fotbollsstjärnor i hans omgivning. Anders Limpar och Kenneth Andesson planerade Ingessons svensexa så minutiöst att det tog mer tid än förberedelse inför landskamper. Korruption och spelet bakom kulisserna i Serie A. Det är trevligt och ganska kul. Förvånansvärt lättsamt.
Mest fokus ligger på myten om Klas Ingesson. Grovjobbaren från Ödeshög som aldrig vek ner sig. Efter hans död skrev jag en minnestext i den här tidningen, och orden ”grovjobbaren” och ”Ödeshög” fanns med i rubriken.
I början av karriären omfamnar han mediernas bild och poserar framför fällda träd. Sen tröttnar han och vill visa världen att han är mer än så. Och när karriären är slut och han sitter ensam på gården och inte kan hantera tystnaden återupptäcker han myten, att det går att slå mynt av den. Han ger sig ut på förvirrade föreläsningar och startar ett solglasögonmärke för att behålla sin publik.
Det är öppenhjärtigt och självreflekterande.
Han gillade att betrakta sig som en Man Av Folket, och sneglade roat på divorna som tappade kontakten med verkligheten. Först när skorna ligger på hyllan frågar han sin fru: Har jag också varit självupptagen alla de här åren? Ja, jo, lite.
Solidariteten är djup mot alla som skildras. Kanske för att det inte finns något att förlora. Skrivandet påbörjades när Ingesson hade drygt ett halvår kvar. Titeln talar om myten, men på omslaget ser han rädd ut. Så jobbar boken. I ena stunden bekräftar den omgivningens uppfattning: I helvete heller, ta alla operationer på en gång så är det överstökat.
I nästa stund, förväntningarna som för en gångs skull inte går att leva upp till: ”Sanningen var att jag inte kände mig ett uns starkare än om någon Greta, 85, hade drabbats av samma sak.”
Mot slutet tillåts cancern ta plats. Att han lyckades träna Elfsborg under den perioden beskrivs i all sin omöjlighet. Man tror inte att det ska gå. Men så är det ju med fotboll. Och verklighet.
