Genial ångest
Publicerad 2016-04-07
Alice Kassius Eggers om en serietecknare som vill berätta
Det har gått några år sedan Klara Wikstens bokdebut Dagarna (2012) och många av oss har längtat efter att återigen få kliva in i hennes ångestfyllda blyertsuniversum. Nu ger det alltid lika träffsäkra Syster förlag ut Wikstens Hjärnan darrar i stort format både på höjden och djupet. Serierna blandar scener från arbetsförmedling, parkbänk, tunnelbana, sovrum. Det är en bekant socialrealism, samtidigt som Wiksten har en frustration som osar genom sidorna och ger människorna hon ägnar sig åt både liv och komplexitet.
För att förstå Klara Wikstens lågmälda genialitet räcker det med att kolla på den serieruta där en folkfest på stan ska illustreras. I stället för skeva varelser med glassar och huvudbonader väljer Wiksten att göra 19 stycken streckgubbar och ge några av dem flaggor.
Det är som en Pictionary-version av stadskalas, och i kontrast med resten en så tydlig signal om vad Wiksten tycker är intressant och inte. Det där att rita verkar mest vara ett behändigt sätt att berätta om det tunga i att vara människa, det finns ingen synlig lust till tecknandet i sig. Lite som skillnaden mellan de som sjunger för att de vill förmedla en sång och de som sjunger för att förmedla sin egen röst. Och som gammal indietjej kommer jag ju alltid att heja på första laget.
