I bollen på en huligan
Publicerad 2016-06-20
Fredrik Persson-Lahusen läser två skildringar av kärlek och hat i fotbollens skugga
Allt sedan fotbollen förvandlades från bespottad till omfamnad samhällsföreteelse har den haft en given plats i populärkulturen. Att skildra supporterskapets skuggsidor har varit särskilt attraktivt, och för att kunna säga något alltjämt angeläget i den saken krävs såväl betydande kunskaper som hantverksskicklighet.
Serieromanen Vad som än står, vilken kretsar kring firmakulturen i Stockholm, rymmer tyvärr allt för lite av bådadera. Verket var ursprungligen tänkt som ett filmmanus med titeln För evigt trogen, vilket kan förklara att inledningen ser ut som en blek blåkopia av The football factory (den misslyckade filmatiseringen av John Kings mångbottnade bokförlaga som fick snubbar i varje småstad att studsa omkring i Stone Island-kopior).
”Det är mitt liv, våld och fitta”, deklarerar huvudpersonen Patrik på bokens första sida och följer upp med fräsande utgjutelser om det senmoderna samhällets kastrerade manlighet. Ambitionen är att skildra våldets destruktiva dragningskraft, konflikten mellan firmalivets kompromisslöshet och längtan efter ett sansat (familje)liv där blickar inte ständigt behöver kastas över axeln. Bristen på fördjupning och utveckling bäddar dock blott för en repetitiv orgie i slagsmål, knull och krogrundor där katastrofen är förutsägbart förestående.
I insprängda föredrag förklaras – oklart för vilken gång i ordningen – att männen som fajtas minsann kan besitta både bra jobb och gedigna fotbollskunskaper. Däremot framställs firmakillarna aldrig som radikala kulturbärare i kontrast till en kommersiell värld där klubbmärken kysses till höger och vänster. Möjligen lägger de ligister som intervjuats för boken ingen vikt vid denna dimension, men det bestående intrycket blir likväl att författaren Cyril Hellman inte får fatt i den kultur han fascineras av.
Det är synd på Peter Bergtings mångsidigt uttrycksfulla och fint färglagda teckningar, men på något sätt också symtomatiskt för en bok som inleds med ett gubbgaggigt förord av Stig Larsson.
Med ungdomsromanen Tifo förhåller det sig precis tvärtom. Josefine Lindéns skildring av ultras-kulturens brinnande fotbollspassion är både inkännande och initierad (vilket dock inte lär vara ett verksamt vaccin mot invändningar från den invigde). Bengalerna, koreografierna och nittiominuterssången behandlas med respekt, men någon rosaskimrande romantisering är det inte. Också hatet och hetsen får sin i sammanhanget rättmätiga plats.
Ramberättelsen om ett kompisgäng (vars sammansättning av bara farten påminner om att fotbollskulturen inte är en manlig exklusivitet) som följer ett pliktskyldigt förklätt AIK under en på alla sätt dramatisk säsong må inte vara särskilt märkvärdig. Men Lindén – journalist och författare med flera böcker bakom sig – är en mycket skicklig stilist. Språket är rappt, realistiskt och ofta dialogdrivet. Hon förmedlar utan att föreläsa, kan bevara spänning och vet att undvika Buster-upplösningar.
Att Lindén tillbringat otaliga timmar på läktaren råder det inget tvivel om. Hon besitter kärlek och kunnande nog för att frambringa ögonblicksbilder som för tankarna till Nick Hornbys Fever pitch: ”Och så skakade betongen under honom. Jublet tog sig genom hans händer och vidare in i hörselgången, tog höger via hjärtat och lät hjärnan vänta” […] ”Det var minut ett av minst nittio och hela världen fanns i framtiden”.
Att hon samtidigt skildrar en spirande tonårsförälskelses samtliga beståndsdelar – inklusive bultande kön, svartsjuka och vänskapsband som hotar att brista – utan att läsaren behöver ta till skämskudden är sannerligen inte det sämsta.
Med fotbollen som prisma skriver Lindén fram den dröm som bor i varje människas bröst; den om att få höra till, beröra och beröras. Föräldrar och bibliotekarier som vill få ungdomen att läsa mer är härmed underrättade.
