Skräckroman som tappar spänningen

Berättelsen kräver mer än bara kedjor av händelser

Stefan Spjut (född 1973) debuterade 2008 med ”Fiskarens garn”. Han har också arbetat som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet och kulturredaktör på Norrbottens-Kuriren. Nu utkommer ”Rovet”, en roman som i stora stycken är en omarbetad version av den tidigare utgivna ”Stallo”, skriver Aftonbladets recensent Malin Krutmeijer.
Stefan Spjut (född 1973) debuterade 2008 med ”Fiskarens garn”. Han har också arbetat som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet och kulturredaktör på Norrbottens-Kuriren. Nu utkommer ”Rovet”, en roman som i stora stycken är en omarbetad version av den tidigare utgivna ”Stallo”, skriver Aftonbladets recensent Malin Krutmeijer.

När jag kommit en bit in i Stefan Spjuts roman Rovet slår mig en tanke: det är som att det saknas något. Kanske huvudpersonen Sussos mamma Gudruns perspektiv? I kraft av sin ålder skulle hon kunna bidra med överblick och en längre tidsaxel. Inte minst borde hon ha stått närmare sin far, den döda men för handlingen viktiga naturfotografen Gunnar Myrén som en gång råkade få med ett troll på bild.

Jag gör en notering om detta. När jag läst ut boken slår jag upp en av Spjuts tidigare romaner, Stallo från 2012. På Rovets insideflik står nämligen att den ”har växt fram ur” Stallo.

Växt fram” visar sig vara en underdrift. Vad jag kan se, dock utan att ha läst hela Stallo från pärm till pärm, är Rovet i allt väsentligt en omarbetad version av den. Vissa namn har bytts ut och ett par hundra sidor skurits bort. Bland annat har just Gudruns perspektiv offrats. Annars hittar jag händelser och formuleringar som är exakt desamma i båda böckerna.


På Stefan Spjuts författarsida hos Bonniers står ingenting om detta. Rovet presenteras som första delen i en ny trilogi. Obegripligt.

Rovet har ändå kvaliteter nog för att förtjäna en recension. Spjut kontrasterar en omsorgsfullt skildrad vardag med jobb, pizza, snus och burköl, mot ett exotiserat Norrlandslandskap av mörk vinter, granskog och snö i många nyanser. Här dväljs allehanda oknytt och hamnskiftare.

Susso jobbar i hemtjänsten och i familjens souvenirbutik i Kiruna, men hon ägnar sig också åt trolljakt, besatt av den underliga varelse som hennes morfar fotograferade många år tidigare. 

Hon kontaktas av en vettskrämd gammal kvinna som påstår att en otäck figur stryker runt hennes hus. Kort senare försvinner kvinnans barnbarn, en fyraårig pojke. Susso är övertygad om att varelsen har rövat bort honom.


Parallellt får vi följa de verkliga kidnapparna, en djupt oroväckande familj ute i obygden. Familjen lever i skuggan av ett par oberäkneliga tursar – jättar i den fornnordiska mytologin – som bor i ett förfallet hus på tomten. 

Romanen växlar perspektiv mellan Jesper, en vuxen son i familjen, och Susso som oförtrutet letar efter den försvunna pojken. 

Den givna referensen är Stephen King och hans skildringar av hur det övernaturliga tränger in i småstadslunken. Men Spjut har en mindre puttrig berättarstil, och skapar en intressant osäkerhet hos läsaren. Vem är Jesper egentligen? Är alla människor som figurerar verkligen människor?


Ändå är läsningen märkligt spänningslös trots att det inträffar ohyggliga saker. Ett skäl kan vara att ingen av huvudpersonerna genomgår någon karaktärsutveckling. Romanen består av händelsekedjor, kryddade med naturmetaforik.

Ett annat skäl kan vara hur texten växlar mellan Sussos och Jespers perspektiv på ett närmast mekaniskt sätt. Berättelsen kräver liksom mer, och den romanen skrev väl Spjut redan 2012.

Publisert:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.