”Varors värde” går till botten med falukorven

Det är inte en insmickrande bok, men rätt oemotståndlig

helskärm

Det var förbryllande när Ebba Busch började vifta med den där falukorven i slutdebatten (i radio dessutom!) och bättre blev det inte av de efterföljande replikskiftena.

Stackarna vars huvuden fortfarande snurrar – och de som gått i väntan på en redig monografi inom forskningsämnet ”indexkritik” – kan äntligen andas ut. ”Varors värde” går till botten inte bara med falukorven, utan med alla de ansträngningar som gjorts sedan 1870-talet för att uppskatta varors värde. Det är två välbekanta ekonomihistoriker – Daniel Berg och Rasmus Fleischer – vi har att tacka för den här studien, som alltså handlar om index och kvalitetsvärderingar. Nej, inget med det är särskilt insmickrande.

Ändå är det en rätt oemotståndlig bok. Det måste sägas: emellanåt är läsningen så knastertorr och byråkratgrå att det slår över i akademisk kitsch. Och allt det hade varit outhärdligt om det inte bakom rubriker som ”2.14 Prisstatistikens centralisering under SCB” också tonat fram en fascinerande, och politiskt laddad, berättelse kantad av oförglömliga detaljer.

Men tillbaka till falukorven. 40 spänn kostade ringen, och det tyckte Busch var åt helvete. Anti-Busch-folket skrek: det finns billigare varianter från Garant. Busch-folket skrek tillbaka: det är fan ingen riktig falukorv.

Från de mer sansade herrarna Berg och Fleischer erbjuds vi en grundkurs i ”kvalitetsbegreppet” och får veta att just falukorven varit i blåsväder förr. När man i index, som Konsumentprisindex (KPI), försöker uppskatta värdet på en vara måste den kunna kategoriseras och göras jämförbar med andra varor, vad som på fackspråk kallas ”kommensurering”.

På femtiotalet fick falukorven konkurrens i form av ”special-falu” och ”go-go-wurst”, två korvar som granskades av Byrån för allmän socialstatistik. ”Byrån”, som den behändigt kallas i boken, konstaterade att uppstickarkorvarna, trots tillsatt mjölkpulver och potatismjöl, faktiskt var jämförbara vad näringsvärde beträffar. Men i fråga om utseende och konsistens – där föll de. Touché!

Kvalitet ska borga för en viss standard, och då undrar man: vad fan är hög standard? Svaret, från Byrån, var kalorier. Kalorierna var så centrala för Byråns beräkningar fram till 1960-talet att det i praktiken fungerade som ett slags ”kalorimyntfot”. Baserat på antal kalorier kunde en matvara bytas ut mot en annan. Jämföra äpplen och päron gick alltså bra. Lättmjölk och standardmjölk – ja, fast standardmjölken hade, på grund av den högre fetthalten, ett högre värde.

Sedan kom näringsläran, därefter kraftuttryck som ”tomma kalorier”, och då fick statistikerna ta nya tag. I regel förlitade sig Byrån på experter vars uppgift var att kategorisera, jämföra och värdera allt som konsumerades. Att experterna nästan uteslutande var av manligt släkte var inget större problem när det kom till att mäta bilarnas motorer på 1960-talet, men desto mer bekymmersamt när man på 1940-talet skulle klassificera damhattar i olika modeller (det slutade med att man bara inkluderade ”hård herrhatt”).

Till bokens teoretiskt mest intressanta inslag hör försöket att blottlägga ”subjektet” – alltså konsumenterna, och hur man (på bland annat Byrån) konstruerat och föreställt sig dessa begärsfyllda människor. 1940-talets indexberäkningar utgick helt oförblommerat från vad man ansåg vara idealfamiljen och vad en sådan familj hade för materiella behov. Familjen bestod av man, hustru och två barn. Mannen var vare sig bonde eller överklass. Han var arbetare eller lägre tjänsteman, och kvinnan var hemmafru. Helt i linje med de tidiga välfärdsårens ideal.

Själva syftet med dåtidens index (som fram till 1953 kallades Levnadskostnadsindex) var att justera lönerna i förhållande till prisökningen på varor. En socialistisk tanke, ett slags försäkring mot kapitalet.

Riktigt så ser indexprojektet inte längre ut. Många epitet kan man sätta på dagens Sverige, men socialistiskt är inte ett av dem. Om man kan sätta det på bokens författare låter jag vara osagt, därom får andra spekulera, men jag roas av de teoretiska brödsmulorna som sprids ut längs läsningen, särskilt mot slutet, med referenser till Agamben, Baudrillard, Jameson, Mike Davis och framför allt Laclau och Mouffe. Där kan man, om man är lagd åt det hållet, hitta teoretiska nycklar (som den asymmetriska relationen mellan signifikanten och signifikatet) och även politiska nycklar (som hegemoni, exkludering, förtryck). Det är, när jag tänker efter, den ultimata boken för studiecirklar: suggestiv men aldrig tendentiös.

Mycket förblir outtalat i boken, läsarens fantasi får ordentligt svängrum, men en sak är säker: den här läsaren kommer aldrig se på ett index med samma ögon igen. Ett index är aldrig bara ett index.

Rasmus Fleischer skriver för Aftonbladet Kultur, därför recenseras ”Varors värde” av Carl Cederström, docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet och medarbetare i Dagens Nyheter