Städnoja – in i döden

Carsten Palmær om boken som tipsar om hur du lämnar livet under ordnade former

Carsten Palmær

helskärm

Pimpa din vardagstristess med lite österländsk visdom? Glöm det.

Du som tröttnat på att flytta möbler enligt feng shui och aldrig lyckas komma ihåg hur man viker undertröjor på konmari-vis – nu har du fått lite hemvävda varianter att välja på.

För att ta det från början: De skandinaviska folken har sällan förmått exportera låneord till andra språk än till varandras. Men visst finns det undantag, som till exempel ”smörgåsbord”, ”ombudsman” och ”quisling”.

Nu har den växande marknaden för böcker om livsstil skapat ett behov av nya låneord på engelska. Danskarna slog igenom på bred front med ”hygge” – den ovedersägliga sanningen att kanelbullar och en brasa i öppen spis gör livet trivsammare. Från vårt västra grannland har man lanserat ”friluftsliv” som en uteslutande norsk företeelse.

Och, tro det eller ej – nätbokhandeln Amazon saluför inte mindre än tolv engelskspråkiga böcker med ordet ”lagom” i titeln: Lagom – the swedish secret of living well; Live lagom; Balanced living, the swedish way; Lagom: the swedish way of eating harmoniously och så vidare.

Nu försöker Bonniers sälja in ytterligare ett svenskt begrepp på den internationella marknaden. Förlaget har utnämnt Margareta Magnussons Döstädning – ingen sorglig historia till internationell bästsäljare, tre månader innan den överhuvudtaget nått bokhandelsdiskarna.

Det är en näpen liten volym, lagom stor att få plats i en handväska. En bok att ge i present till folk som inte tycker om att läsa böcker. Förutom glimtar av författarens liv som konstnär, fembarnsmor och hustru till en framgångsrik, internationellt verksam affärsman innehåller boken ett antal goda råd om vikten av att göra sig av med saker som man inte använder och inte tycker om. Ty om man inte gör sig av med dem i tid så riskerar man att det blir arvingarna som får ta hand om skräpet:

”Oavsett hur mycket de älskar dig – lämna inte denna börda till dem. Det kommer att förstöra det goda minnet de har av dig.”

Döstädning – eller ”death cleaning” på engelska – handlar alltså inte om att göra rent efter sina avlidna anförvanter. Det handlar om att förbereda sig inför det oundvikliga genom att sortera sina ägodelar.

Varför retar jag mig på den här boken? En rar gammal dam vill ge mig några goda råd. Vad är det för fel med det?

Det är inte för att jag känner mig träffad, fast det gör jag. Om jag inte ser till att varna dem i förväg så kommer jag att få den här boken i julklapp av mina barn.

Det är inte för att jag har så mycket emot Margareta Magnusson och hennes bekymmer för sitt eftermäle. Men när någon – gissningsvis en kreativ förlagsredaktör – försöker slå i utlänningarna att döstädning är lika svenskt som midsommarstång och Kalle Ankas julprogram så måste jag anmäla avvikande mening.

Det är inte så att vi svenskar har döstädat sedan Gustav Vasas dagar. Jag hörde ordet för första gången för ett par år sedan. Jag tittar i Svenska Akademiens olika ordböcker. Dösnack och dötrist står. Döds-skri och döds-skräck likaså. Men varken döstädning, dödstädning eller dödsstädning. Jag tror inte att det handlar om att vara svensk. Jag tror att det handlar om att några av oss har för mycket grejor.

Det finns en föreställning, inte minst i våra grannländer, om svensken som rationell, balanserad och kylig. Finnarna kallar oss ”småtyskar”när vi inte hör på. Och om någon av mina landsmän fäster stor vikt vid att inte bli funnen död med sina räkningar i oordning och pissfläckar på kalsongerna, vare det hans ensak. But it ain’t me, babe.

Jag kom till denna världen i blod och skrik. Hur jag kommer att lämna den vet jag inte, men det kommer inte att vara med ett nöjt småleende över att det är sorterat i kökshyllorna och dammsuget på vindskontoret.

Svenskar finns det av många olika sorter. Min mor och min mormor kunde inte slänga någonting och det tackar jag dem för. Visst fick vi kasta bort morfars råttätna kostym som legat på vinden sedan 1942. Lik förbannat är jag glad över alla gamla julklappsverser, kassaböcker, tidningsklipp och kärleksbrev som jag borde ha sorterat för längesedan. De har inget värde som kan uttryckas i pengar. Men när jag rotar i dem kommer jag under några minuter närmare några människor som jag har förlorat.

Men tack i alla fall, Bonniers och fru Magnusson, för alla de goda råden. Jag kommer tills vidare att inskränka min egen döstädning till att vidarebefordra den här boken till närmaste antikvariat.