Ensam med demonerna
Uppdaterad 2016-07-08 | Publicerad 2009-01-09
Pia Bergström läser ett vittnesmål om att leva med självmordstankar
En syndabekännelse? En självmordskandidats dagbok? Ett rop på hjälp? Kulturskribenten och filosofen Ann Heberleins drastiskt självutlämnande bok om hur det är att leva med ångestattacker, självmordstankar och perioder av starkt pendlande stämningslägen är svår att etikettera. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en personlig berättelse om en svår vardag, ett ensamt helvete bakom den lyckade fasaden, en historia om en sjukdom men också och en polemisk text om självmordet som frihetshandling.
Heberlein skrev boken under några sommarmånader 2008. Efter en vår i manisk uppvind med medial uppmärksamhet, mycket frilansjobb, föredrag på skolor, forskartjänst på Stockholms universitet och resor hit och dit från familjen i Malmö, hela tiden på mentalt högvarv, blir plötsligt ångesten för stark. Hon åker till psykakuten på S:t Lars där hon varit många gånger förr, första gången som fjortonåring med ätstörningar och självskadebeteende. Hon redogör med fattning för sina detaljerade planer att dränka sig i havet ute vid Örnahusen bedövad med vodka och Stilnoct, iklädd den långa svarta sidenklännning hon hade vid doktorspromoveringen i Lunds domkyrka. Läkaren erbjuder henne en säng och inlåst övervakning, men hon avböjer. Hon uppskattar att de inte tvingar henne. Med recept på ångestdämpande och sömntabletter åker hon ut till sommarhuset på Österlen för att kämpa ensam mot självmordsdemonen.
Ann Heberlein har alltsedan hon för några år sen började skriva på Sydsvenskans kultursida levererat tvärsäkra åsikter om det mesta, även i radio och tv, Svenska Dagbladet och Expressen. I avhandlingen Kränkning och förlåtelse (2005) visade hon att bitterhet och undvikande kan funka bättre för offret än att förlåtelse och försoning. I maj 2008 kom hon ut med debattboken Det var inte mitt fel som handlar om vår tendens att smita från ansvar och hellre förstå förövaren än försvara offret. Eftersom de flesta kulturskribenter är böjda åt vänster har hennes stränga pisk av sossar, flockfeminister och Meinhofkramare glatt mången redaktör på tidningar med liberal grund.
Själv har jag tyckt att hon ofta skrivit oövertänkt, förhastat och förenklat, men hon har alltid haft ett mod och en konsekvent hållning – och åsikter jag ibland delat, särskilt de om mobbning. Att nu få se rakt in i hennes privata plågor, samvetsstrider, familjeliv, ekonomi och problematiska kärleksliv är en märkligt blandad upplevelse. Jag känner med henne, retar mig, grips starkt av den ohjälpliga förtvivlan och orimliga självföraktet, stöts bort av hennes jagjagjag, av svassiga citatdroppande ( Sylvia Plath, vem annars?) och ytliga diskussion om livets meningslöshet som skäl till självmord.
Jag känner mig provocerad, manipulerad. Särskilt av slutet, om hur hon lägger boktexten på sin hotmailadress, postar koden och instruktioner om förlag till maken. Hon vinkar adjö till familjen på stationen och reser till Stockholm för sista gången med förhoppningen att hennes död ska få boken att sälja mer, så att barnen i alla fall får pengar.
Det är en driven och intensiv text, självmotsägande, överspänd, men såklart fascinerande. Filosofisnacket är en skenmanöver: Inte kan man väl få kontroll över en hjärnsjukdom genom Kants pliktetik och resonerande? Det hade varit mer givande om hon redovisat fler medicinska fakta. Hon skriver att bipolär sjukdom (manodepressivitet) är ett dödligt hot som kräver medicin och vård, men varför beter hon sig då så övermodigt och självsvåldigt? Varför kör hon bil som en galning, med mani och sömnbrist? Varför kliver hon inte av duktighetskarusellen innan hon smäller i väggen?
De flesta (50–90 procent) av självmorden orsakas av depression. Som förvrider känslor och tankar så att levandet upplevs som outhärdligt och utan mening. Det faktiska svaret om livets mening – om nu nån kan veta den – har egentligen ingen relevans.
Frågan är i stället hur fri och autonom (eller ansvarig) en psykiskt sjuk människa kan vara. Eller en full, drogad eller drogberoende människa. Det är en viktig etisk fråga som berör både tvångsvård och straff (och man kan diskutera den nuvarande lagstiftningen), men frågan berör också hur vi som vanliga medmänniskor ”dömer” och ”ursäktar” varandras handlingar och beteende.
Jag har själv liknande svängningar som Heberlein, fast mildare, ändå har jag varseblivit att verkligheten förändras av dem, både hur det känns inombords och hur yttervärlden verkar. Ann Heberlein som annars är så noga med individens ansvar verkar blind för hur sjukdomen påverkar hennes egna tankar och omdöme. Hon skriver ”inifrån” sin kvävande, hotande ångest, där självmordet ter sig som ett fritt val. Det är bokens svaghet, och samtidigt obestridligen dess drama.
