Underbart, Hagman!

PIA BERGSTRÖM läser en ödmjuk berättelse om världens äldsta tonåring

"Min storögdhet tar aldrig slut, min oskuld är oändlig".

I en intervju i tidningen Bon berättar Per Hagman att det var förläggaren som valde titeln till hans nya roman Att komma hem ska vara en schlager. Själv hade han föredragit "Mitt barnsliga leende". Jag håller nog med. I den titeln finns mer av den här bokens själ, av dess självutgivande lättsamhet, och melankoliskt självupptagna sensibilitet. Visst finns här mycket schlager, refränger och slogans. Men "sången" är ingen slagdänga

Per Hagman, född 1968 gjorde succédebut på nittiotalet, åtminstone hos läsarna, med romanen Cigarett, som följdes av (den i mitt tycke ännu bättre) Pool och den besläktade Volt vars gestalter fladdrar runt i stockholmsnatten eller på Rivieran; playmates och fotomodeller, servitörer höga på sifongas, fashion-bögar, b-kändisar, brats och svinrika saudieslynglar. Varken privat eller som författare tycks Hagman blivit less på de här miljöerna men ändå antyds en skaparkris. Att komma hem" är hans femte bok, en överraskande ogarderad och ödmjuk berättelse om honom själv som "världens äldsta tonåring".

Med stilistisk briljans på stupet mot det banala (men han faller aldrig!) beskriver han sin tonårsförälskelse i skövdeflickan Petra som åker till Paris och blir modell - en besatthet som för alltid formar hans hjärta. Han skriver om ensamhet, om falkar, om eurodiscolåtar, närapå blygt om "dåligheter", om dumt destruktivt knark och bra och trevligt knark, om stil och artighet, beundrande om den "gamla, riktiga europeiska överklassen" och hatiskt om socialdemokratiska tjejmiddagsfeminister som vill göra hela världen sovjetiskt ful. Och dessutom förbjuda rökning.

Han skriver så man känner rodnaden av skam första gången han skulle äta ostron och inte visste hur (nu vet han allt om ostron), om tjusningen med kvartersbarer, om långa vistelser i Nice, Marseille, Paris, London, Kairo där han lär sig vad livet går ut på: "Viss poesi och vissa modevisningar och i synnerhet vissa nattklubbar är det som skänkt mig de största skönhetsupplevelserna i mitt lilla liv".

Ingen ironi utan ett sökande efter det absoluta. I champagne och kokain, i Serge Gainsbourgs bedagade misogyni, i Zarah Leanders grandessa, i discodunk, i flipflops med glitter på. Kan oskuld verkligen vara oändlig? Jag är osäker på det.

Trots att jag inte alls delar Per Hagmans tycken, möjligen om artighet och "lyckan av ingenting" tycker jag verkligen om den här boken. I vissa stycken finner jag den helt underbar och oemotståndlig. En hemlös rumlare med skatteskulder som nästan lyckas göra sig själv till mystiker! En klar spegel av tidens dragningskrafter och ideal, inte de som uttrycks på ledarsidor utan på nöjessidorna. (Snart vet ju också den vulgära horden allt om ostron) Här dansar både prinsessan Madeleine och Carolina Gynning förbi.

Roman

Pia Bergström