När hopplös förälskelse omvandlas till förakt

Åsa Linderborg

Lena Andersson tecknar en lidelsefull irrationell kärlekshistoria

helskärm

Kärlek går inte att definiera, men en relation går i alla fall att analysera. Lena Andersson gör det utmärkt väl i Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek.

Poeten Ester Nilsson får i uppdrag att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Under en veckas förberedelse konstruerar hon sin bild av konstnären, en intellektuell fantasi som hon förälskar sig i. När Ester väl träffar sitt studieobjekt på riktigt, faller hon handlöst av begär.

Ester gör sig ärenden i hans närhet, hon kilar in sig i ateljén. De äter middagar där de pratar om Hugo Rask, båda är mer intresserade av honom än av henne. De ligger med varandra, fumligt.

Hon åtrår, han distanserar sig. Hon skickar sms där orden under timmar vägts på våg, ångrar sig, bemöts av tystnad. Hon söker upp honom, anklagar och skuldbelägger, han drar sig allt mer undan, hyser hemligheter.

Varför, frågar man sig ganska snabbt, fattar Ester inte att Hugo Rask inte vill ha henne? Hur kan hon, vuxna människa, bete sig som en tonåring helt utan erfarenhet? Och hur kan hon, så modern och frimodig hon är, tänka att tre samlag är ett löfte om ett liv tillsammans? För att det är så här förälskelser ofta ser ut! Passionen kan få människan att helt tappa förnuftet. Man önskar så hett, att man tolkar snett och hoppas in i det sista. Världen är inte, som Ester tror, såsom man själv uppfattar den.

Det är ingen märkvärdig kärlekshistoria Lena Andersson berättar, men den lidelsefullt irrationella Ester tecknas med en kongenial besinning. Språket är exakt och sakligt, tanken rak och logisk.

Likväl finns frågetecknen där. Varför förälskar sig Ester just i Hugo Rask? Han ger henne inget mer än lite av sin tid. Från första stund finner hon hans tankevärld begränsad. Han slutade tänka när 70-talet fortfarande var rött, han stelnade i en radikal pose - som Ester plötsligt ser. Så förbyts förälskelsen mot förakt.

Jag vet inte om den här boken skänker lindring för den som är olyckligt kär - för den finns ju ingen tröst att få - men den skänker i alla fall den trösterika insikten om att människor som aldrig älskat och förlorat vet väldigt lite om ­livet.