Så räddar vi planeten
Publicerad 2014-12-30
Hoppfulla perspektiv i svårfångad klimatbok
Klimatförsämringarna är här. För oss här uppe funkar det än så länge, det finns konstsnö till slalombackarna och under den värsta algblomningen kan man flyga till andra länder.
För dem som lever på mindre resurser är det förstås svårare, de märker hur marginalerna krymper, och till sist får de inte fram mat till barnen, då kommer upploppen. Eliterna borde frukta klimatförändringarna, men litar väl än så länge på att de repressiva makterna är dem trogna.
Upproren kan slås ner.
Hur ser en annan väg ut, en mindre våldsam? Finns den? En som verkligen tror det är Svante Axelsson, mångårig generalsekreterare i Naturskyddsföreningen. I Vår tid är nu – tio hoppfulla perspektiv på klimatkrisen vill han visa hur vi med klokare planering kan styra undan från klimatkollapsen och att det dessutom kan bli roligt.
Klimatkrisen är ett slags fokalpunkt för samtida politik, eller snarare: brist på politik. Som på så många andra områden – skolan, tågen, hälsovården – har klimatpolitiken förslösats under de decennier socialdemokratin varit hos nyliberalismen.
Den anorektiska staten står handfallen när klimatförsämringarna börjar drabba oss på allvar. Men också att skapa nya visioner som kan hålla nere utsläppen är svårt i ett individualiserat samhälle som vårt, själva riktningskänslan saknas, vi ska ju ingenstans …
Axelsson tycks själv kluven här. Hans beskrivning av hur miljarderna som Rot-bidragen kostat – och som utrustat oss med fler uterum i villastäderna – istället kunde satsats på klimatarbete, är klargörande.
Samtidigt talar författaren närmast frireligiöst om de effekter våra enskilda val tros kunna ge i klimatarbetet. Han skriver entusiastiskt om hur medelklassen ”njuter av att köpa miljöbil” och om andra symbolreformer som införandet av de av industrin älskade, eländiga lågenergilamporna.
På sidan 145 skymtar en sammanfattande vision: ”Marknadsmisslyckandet legitimerar statliga ingripanden”. Marknaden först, klarar den det inte kan staten ”ingripa”, men först då.
De hoppfulla perspektiven känns alltså ganska svårfångade i Vår tid är nu. Boken tyngs också av återkommande, klämkäcka idrottsmetaforer (det ena efter det andra landet ”borde dra på sig ledartröjan”) och lika tröttsamma politikerporträtt av idoltyp, som socialdemokraten Kjell Larsson ”en grå doldis blir en grön kändis”.
Men å andra sidan, i vår tid så präglad av aggressivt medialiserad pseudokonfrontation känns det ändå ganska upplyftande med någon som tror på och torgför samtalet, förhandlandet och det strävsamma reformarbetet som väg framåt.
