In på bara kroppen

Ulrika Stahre

ULRIKA STAHRE läser om ett våld som aldrig tar slut

helskärm

När statsvetaren Maud Eduards tar sig an att analysera och konkretisera kvinnokroppens betydelse som politiskt subjekt i förhållande till nationalstaten Sverige landar hon i en text som är oändligt njutbar, för att vara akademisk prosa. Och spännande. Kanske inte som en bättre deckare, men det finns ett driv i texten. Man vill veta helt enkelt. Hur hänger det ihop? Kan man se just det här problemet på ännu fler sätt? Jag vet inte hur hon gör det, men önskar förstås att fler förmådde. Kanske har det att göra med en tilltro till läsaren – att det finns en läsare! – kanske med den avslappnade attityden, möjlig endast hos den som behärskar sitt ämne och sina argument.

Utgångspunkten är ”hur svensk offentlig politik förhållit sig till kvinnors kroppar inom ramen för det nationella”, vilket spaltas ner till fem teman: landets försvar, abort, prostitution, akademin, kvinnorörelser. Det historiska perspektivet är ungefär 150 år men största delen ägnas ändå senare delen av 1900-talet samt nutid.

Kroppens politiska roll, att kroppen är politisk, är inte en helt vanlig tanke. Kanske för att den politiska individen är tänkt som en rationell varelse, en hjärna med ben, kanske för att kropp är för vardagligt, osofistikerat, lite, ja, för påtagligt. Men Eduards lyfter fram en akademisk tradition där man velat se att kvinnors kroppar historiskt stått till nationens förfogande. Enklaste exemplet är som vanligt från Hitlertyskland, med medaljer till kvinnor som fött många barn.

Lagstiftning och attityder kring abort och prostitution är tydliga exempel på kroppspolitik: det sena 1800-talets kontroll av prostituerades hälsa (ett sätt att slippa smittor, hålla männen friska), det stora motståndet mot abort som funnits och finns med tanken på nationens återväxt – de friska starka vita barnen som skulle rädda den svenska framtiden. Kvinnokroppen ses, i anti-abortdiskursen, som en naturlig behållare för foster, inte som autonom. Eduards menar att de kollektiva ”abortresorna” till Polen som gravida kvinnor gjorde på 60-talet var en form av civil olydnad som faktiskt gav politiskt resultat: vi fick en mer liberal lagstiftning.

”Till kvinnors försvar” är det kapitel som sätter agendan för boken: här skrivs kvinnan som nationell symbol (Moder Svea), kvinnan som mor, kvinnan vars ära och heder ska försvaras – mot främlingen i ett tänkt krig. Den kvinnliga kroppen har ansetts för vek för det militära – eller, när den inträtt i armén, som lovlig för trakasserier.

Den nationella självförståelsen, skriver Eduards, har mer och mer kommit att handla om att vi är jämställda, att någon maktordning inte finns. Därför blir sexuella trakasserier i FN-bataljonen i Kosovo något som behandlas som en individfråga, och dessutom motarbetas med en könsneutral uppförandekod. Att det är män som trakasserar kvinnor är inte något som får sägas, det bryter nämligen mot självuppfattningen där Sverige utpekas som världens mest jämställda land. Som Eduards skriver längre fram i boken, om kvinnliga forskares och genusforskningens roll i akademin: ”Myten om att det råder jämställdhet i Sverige försvårar situationen ytterligare, ty på en jämställd arbetsplats ska ingen förlöjligas eller trakasseras som inte inbjuder till det själv.”

Kvinnors inträde på universitet och högskolor motarbetades länge med biologiska argument – mindre hjärnor, skadligt för livmodern med för mycket läsa – och kvinnors plats där är fortfarande under förhandling. Nog så tydligt när tjänster fördelas, när kvinnor ifrågasätter meritokratins objektivitet, eller när det höga antalet kvinnliga studenter plötsligt ses som ett problem. Och när det gäller genusforskningen – nja, forskning om kön anses fortfarande suspekt, ingen riktig forskning. Det är den där kroppen igen, som smugit sig in.

Eduards anser i slutkapitlet att det gått framåt – alltså att ”kvinnors (kroppsliga) handlingsutrymme har ökat på väsentliga punkter” – mycket tack vare en tålmodig och långlivad kvinnorörelse. Men hon kan ändå inte låta bli att formulera två feta invändningar. Den ena är kvinnorörelsens anpassning till ”den svenska modellen” med allt vad det innebär av tilltro till politiker och myndigheter. Dessutom finns just den konflikträdsla som fi lade i dagen, mellan inkluderade och exkluderade, en rädsla för ett ökat antal perspektiv. Det andra är att kvinnor är utsatta för mer våld än någonsin.

Slutsatsen blir att ”det finns grundläggande föreställningar om kvinnokropp, sexualitet, femininitet och maskulinitet som inte har förändrats”. Myten om jämställdheten sätter sig i vägen för reella förändringar – skillnaden från förr är att den manliga överordningen inte är tagen för given, istället måste den hela tiden förtjänas. Konflikterna grävs ner, planas ut, acklimatiseras, sjunker undan. Men upp till ytan kommer de alltid, ibland i forskningen, ibland i romanform, i­bland i debatter, ibland bara för att tillräckligt många har tillräckligt öppna ögon.