Vargmannens nya skepnad

NILS GRANBERG läser en skarpsinnig debutroman

helskärm

Christina Bergil har skrivit en skarpsinnig och respektlöst rolig debutroman med titeln Sju vita vargar i ett träd. Titeln anspelar på Freuds kanske mest kända fallstudie "Ur historien om en barndomsneuros (Vargmannen)".

Vargmannen, Sergej Pankejev, var en rik rysk baron, ständigt plågad av sjukdomar: förstoppning, panikångest, kastrationsskräck, depressioner, paranoia.

På dyschan hemma hos Freud på Berggasse 19 i Wien berättar han en barndomsdröm: sju vita vargar sitter i ett träd utanför hans barnkammarfönster, vilket Freud småningom förklarar med att Pankejev vid ett och ett halvt års ålder såg pappan rövknulla mamman. Fast Freud skriver förstås coitus a tergo.

Denna urscen gjorde Pankejev till fullfjädrad analerotiker med smak för stora bakar.

Men tänk om Freuds analys var fel!

Det är grundtanken i romanen som med smärre ändringar skulle fungera bra som kritisk essä om psykoanalysen som metod. Med utgångspunkt i Freuds studie och intervjuböcker med Vargmannen skildrar hon hans liv i ny belysning. Hon prövar sig fram, blandar fakta och fiktion. Det är trovärdigt gjort, men så avslutar hon med: detta var en version, det finns flera.

På andra ställen i boken avbryter Bergil skildringen genom att kliva in som allvetande författare och ifrågasätta eller relativisera det nyss gestaltade. Det är för det mesta tekniskt skickligt gjort och har ett djupare syfte. Det handlar om att återupprätta Pankejev som människa, från objekt till subjekt. Och då får man inte ta nånting för givet. Objektiva sanningar om mänskliga relationer finns inte.

Pankejev blev med åren ett studieobjekt. Han var Vargmannen, hemtam på många analytikers soffor. Hans livsvärde var liktydigt med hans sjukdomar. Utan psykiska kriser var han ingen. Han måste må dåligt för att känna sig bra.

Bergil skriver ironiskt om Freuds vetenskapliga metod och om hur konkurrensen med före detta lärjungar kan ha drivit honom till väl djärva slutsatser om Vargmannen. Det pågick i Wien en intern polemik om sexualitetens betydelse för barn.

Men hon är också, utan att släppa medkänslan, ironisk mot Pankejev som ivrigt spanade efter nya sjukdomssymptom. Upptäckten av en finne på näsan får hela hans värld att krascha, men den, finnen, har sina sekundära sjukdomsvinster: nya läkarbesök, nya salvor och till sist en misslyckad kirurgisk behandling. Så där gick han på i ett nittioårigt liv, ett maratonlopp i terapi.

Allt vi vet om honom är baserat på hans egna minnen. Men det är nåt konstigt med minnen, skriver Bergil "när man talat om dem många gånger så minns man dem inte längre, man minns bara det som man berättat om dem".

Därför krävs varsamhet - det är romanens budskap - hos dem som behandlar människor i livskriser. Bergil har erfarenhet av psykoanalys som patient och arbetar som präst i Svenska kyrkan. Jag har en känsla av att hon vet mycket om detta.

Roman

Nils Granberg