Knorkat, taktilt och en och annan tappad fot
Här är höstens bästa bilderböcker
Publicerad 2023-12-15
Mig ska ni inte göra nån jävla ljudbok av!
Så skulle man kunna sammanfatta budskapet som utstrålar från Emma Virkes (text) och Emilie Östergrens (bild) labyrintiska bilderbok ”Presenten”, om Billy som fyller år och får en till synes jättetråkig bok i present.
”Sagan om Klas-Bertils födelsedag” heter eländet som dessutom är tejpat och så gammalt att det har riktpriset tryckt på baksidan, enligt forntidens sed: ”3:75”.
”Hur kan du veta att boken är tråkig innan du har läst den”, gläfser Billys föräldrar, varpå sonen genmäler: ”Läs för mig då!”
Till det fina med ”Presenten” hör att läsaren får dela även den taktila aspekten av Billys avsmak. ”Sagan om Klas-Bertils födelsedag” har helt enkelt häftats in som en bilaga mitt i ”Presenten”, med omslag och hela rasket. ”Tryckt 1945 av Minitryck AB”, står det på titelsidan.
Mitt i ”Klas-Bertil …” dyker sedan en tredje bok upp, ”Här kommer Pim”, om en hund som i slutet rymmer ut genom ett hål i sin egen bok och vidare in i ”Klas-Bertil …”, och som sedan ränner vidare in till Billy i det som vi med en redovisningsterm eventuellt skulle kunna kalla för huvudboken.
Det blir förstås en röra, och den läsare som slunkit ut och in genom hålen i Tove Janssons ”Hur gick det sen?” lär känna sig hemma. ”Presenten” förnyar konceptet och återkommodifierar så att säga hela genren, genom att så oförblommerat understryka sin materiella egenart: papper, lim, sytråd, tryckfärg.
Bara det gör boken till en av höstens mest intressanta bilderböcker, och det är också kul att Emelie Östergren här fullt ut får exploatera sin fäbläss för det gulnade och retroartat bleksiktiga. Tänk tecknaren Peter Csihas i sjuttiotalets Kamratposten eller Femina.
”Alla är barn, alla är djur”, skaldar popmusikern Britta Persson i samarbete med systrarna Adbåge, Emma och Lisen (bild), i den lite knorkade men inte oävna versboken ”Alla är barn”. Och nog är det också så att de bästa bilderböckerna inte bara tänjer på genrens ramar, utan också utmanar föreställningen om vad som tilltalar folk mellan tre och sex år, eller föreställningen om vad en människa är över huvud taget.
Ulf Nilssons (1948–2021) och Stina Wirséns ”Kära hälsningar från Döden” är ett bra exempel, en liten bok om att göra sig en bild av döden som går ”att leva och somna med”. Nilsson skrev texten när han blivit sjuk och visste vartåt det barkade, men hann tyvärr inte se boken i tryck. Ett vackert slutackord i ett fenomenalt författarskap som förhöll sig öppet, prövande och nyfiket in i det sista:
”Varför skulle svart vara dödens färg, varför inte himmelsblått?”
Vi tackar Nilsson för denna prima övergång till Lotta Geffenblads finfina ”Blå ugglan”, som också den handlar om döden, och excellerar i femtio nyanser av blått.
… enligt Geffenblad kom berättelsen till i saknaden efter hennes mamma som dött.
Här lyser sådant som fönsterfoder, pinnstolar, koppar och skjortor fram i skarpaste blått, avtecknande sig mot en lämpligt brunmurrig bakgrund. Det gäller inte minst för den uggla som slår sig ner hos en Granlund, efter det att dennes livskamrat Stenberg kilat vidare.
Blåare uggla har aldrig skådats, eller större. Inledningsvis är den stor som ett hus, men så småningom åbäkar den sig in i Granlunds stuga där den med tiden blir en nätt men inte oväsentlig del av hushållet.
Ugglan låter sig förstås läsas som en motsvarighet till sorgediamanten i Hasse Alfredsons film ”Jim och piraterna Blom” (1987), och enligt Geffenblad kom berättelsen till i saknaden efter hennes mamma som dött. Nog bär också stugan spår av sådant som kan bli kvar efter en äldre person. På kökshyllan står till exempel ett par kryddburkar som av etiketterna att döma härrör från tiden kring general Francos sista dagar.
För övrigt sätter jag min mamma på att Granlunds och Stenbergs förlagor står att finna i Karin Fryxells (1911–2003) numera antika böcker om halvfigurerna Sotlugg och Linlugg.
Zoologiskt allegorisk och sorgset vacker är också halvnederländska Marit Törnqvists måleriska ”Sköldpadda och jag”, först utgiven i Holland men nu översatt till svenska av henne själv. Här får djuret inte bara bära omkring på saknaden, utan också på sådant som arv och avstånd i tid och rum. Det är tur att sköldpaddor är så redigt byggda, och att Törnqvist vet att fördela lasten mellan text och bild på bästa sätt.
Bland höstens utrikiska titlar vill jag särskilt framhålla ”Dödskallen”, av kanadensaren Jon Klassen och översatt till svenska av Lotta Olsson. En skruvad historia som imponerar inte minst i kraft av bildernas suggestiva samspel mellan ljus och skugga, mest skugga förstås, för anslaget är gotiskt.
På bara ett par sidor förmår hon bygga upp ett universum med helt egna spelregler
Tjejen Otilla är på rymmen, oklart från vad, men får logi hos en ensam dödskalle i behov av hemhjälp. Hen kan ju till exempel inte gå själv, och inte koka te. Det vänliga kraniet terroriseras dock av ett dumt skelett som absolut vill ha en dödskalle att trycka fast på kotpelaren. Ett problem Otilla löser genom att mala och elda upp den rangliga intränglingen, varefter hon syns mysa framför bålet med en kopp te.
En smula drastiskt kan tyckas, men så spökar också en gammal tysk folksaga i bakgrunden.
Avslutningsvis ytterligare en lemlästning, i form av Pija Lindenbaums ”Frekes fot”, om hur en Freke vaknar en dag och finner att vänsterfoten är väck, liksom den ena av hans nya och snabba sportskor i storlek 31. Vafalls?
Att hans mamma inte kunde bry sig mindre, eller att den lite vresiga vuxenvärlden bland annat består av grävlingar – det är sådant som ter sig helt naturligt i Lindenbaums händer. På bara ett par sidor förmår hon bygga upp ett universum med helt egna spelregler, och i det avseendet överglänser hon till och med självaste Eva Lindström.
För Freke går det väl sisådär i den här vandringssagan som innefattar bland annat poliser, rödluvor och sotare, och någon egentlig lösning på det märkliga fallet presenteras inte.
Men vad gör väl det? Vi har fått oss en vidunderlig historia till livs och Freke sitter nöjd ändå: ”Han är liksom van vid en fot nu.”
Saliga äro de saktmodiga.
