Guillou som symbol för samhällets förfall

Holmgren framställer Hamilton-författaren som ett tidstypiskt exempel på konstens svaga ställning

helskärm

Det är en smula märkligt att recensera ”Riksfilistern”. Författaren Ola Holmgren, professor emeritus i litteraturvetenskap, gör mot slutet klart att jag inte förtjänar beteckningen ”kritiker” utan bör betraktas som en ”historielös kulturjournalist”, filister, vilket gör att varje invändning antingen kan avskrivas som revansch eller ett fåfängt försök att hävda annorlunda. Kategorin som jag försmås med används dock också för att analysera bokens objekt: Jan Guillou och hans författarskap. Kanske kan det vara mig till gagn. 

Från början förstår man att Holmgren anser sig ha valt ett udda ämne för sin bok. Guillous författarskap är omfångsrikt, läst av många, men inte del av den litteratur som lärda ägnar sig åt. Det är detta, liksom en viss tidsenlighet, som lockar. Holmgren betraktar Jan Guillou som författaren som, bäst av alla, förkroppsligar dagens dominanta ideologi. ”Journalismen” kallar han den.

Under de gångna 30 åren, menar Holmgren, har medielandskapet ”mer eller mindre tagit över samhället” och förvisat konsten till ett utkantsreservat. Medierna jobbar för dagen, och deras verksamhet vilar på en vals. De vill berätta det som händer, här och nu och hela tiden, men nämner aldrig att de bara ger oss en bild av verkligheten, en bild som aldrig kan motsvara det som verkligen händer, men som ändå utger sig för att göra just det. Konsten, som arbetar för evigheten, ger oss också bilder av det verkliga, men den hymlar aldrig med att det rör sig om bilder, vilket gör att betraktaren förhåller sig aktivt och öppet till dem. När journalismen ”usurperar” konsten – och agerar i dess ställe – förändras mycket, enligt Holmgren. ”Dygnet runt och på klicklängds avstånd ockuperar den våra vardagsliv.”

Vad har då detta med Jan Guillou att göra? 

Holmgren beskriver honom som den Vilhelm Moberg vår tid förtjänar. Sagan om hans framgång är också en förfallsberättelse om hur tidningsprosan erövrade tidsandan. ”Riksfilistern” är en kort, effektiv och klok analys av denna berättelse. Jag håller inte med om varje ord. Jag bråkar med många. Men boken har likt all god polemik badrumsspegelns funktion. Jag ser mina egna lyten och later. Minns dumma formuleringar. Svaga och vaga tankar. 

Genomlysningen inleds med Jan Guillous ungdomliga och korta farväl till den konstnärliga litteraturen, och når slutligen den pensionärsserie som just nu upptar honom. Däremellan avlämnar Holmgren kritiska läsningar av Guillous huvudverk. Hamilton-, Arn- och Lauritzenserierna analyseras och värderas. De positiva orden kan man räkna på en hand. Det är dock en noggrann, historiskt välgrundad och pregnant kritik. Slutsatsen är att Guillou har skrivit journalistik – ett ord som här saknar välvillig tydning – och förklätt den till romaner. ”Ondskan” får emellertid en varmare läsning. Holmgren kallar den förvisso för ”en juvenil pojkbok”, men låter blicken dröja på dess originella drag. Det är en roman som står fri från journalismen, menar han, en text som visar prov på faktisk inbillningskraft och konstnärlighet.

Genom Guillous verk formulerar Holmgren en allmän kritik mot tidsandan. Romanerna är en sorts paradexempel på den populistiska elitism – eller elitistiska populism – som sägs utmärka denna. Å ena sidan menar Guillou sig skriva romaner som folket vill läsa, en uppfattning som han har goda bevis för. Å andra sidan verkar denna strävan präglas av en sorts förakt mot samma folk. Pennan ger folket vad de vill ha, men anser sig också veta bättre än dem. Holmgren menar att hela journalismen präglas av denna dubbelbindning. 

Möjligen bör man därmed nämna att även Holmgren ibland verkar hysa förakt mot Jan Guillous läsare. Vid ett tillfälle framställer han dem som halvvuxna varelser med dragning till politiskt korrekta pojkrumsfantasier. Det är ett onödigt instick i vad som annars är energisk, djupt polemisk litteraturkritik.

Men är det verkligen Jan Guillou han vill åt? Jag tror inte det. Det verkar snarare som att Ola Holmgren vill åt ett helt samhälle, en hel livsform, en medialiserad verklighet som saknar utrymme för historia och liv. Som fördrivit konsten och låst fast oss i ett evigt nu. Han vill åt medierna, cheferna, kulturjournalisterna. Och som kritik av ”journalismen” är ”Riksfilistern” mer än läsvärd. Vårt behov av kritiker, orosstiftare och bråkmakare är oändligt. Man behöver inte hålla med om varje bokstav, men de skapar glapp i det normala, tiden som bara pågår, och där kan förändring – kanske rentav förbättring – ske. 

En sak talar dock tydligt för journalismen. Tolkad riktigt äger Jan Guillou nu replikrätt. Jag ser fram emot hans nästa kolumn.

Jan Guillou är medarbetare på Aftonbladet. Därför recenseras boken av Victor Malm, kulturchef på Expressen.