I skuggan av storebror

Petter Lindgren

Marie-Louise Hill bland körsbärsträden

”Denna dag, då hon får reda på att Wilhelm har gift om sig, kommer ön med vansinneshavet över henne igen. Huset som upptar öns hela yta, trädens förvridna grenar, det stormande havet. Och att det inte finns någonstans att gå.”

Ytligt sett skulle Kerstin Norborgs nya roman kunna beskrivas som ett spadtag i Den allvarsamma leken, som en berättelse syresatt av en långvarig avståndsförälskelse, och med ett snarast medberoende berättarsubjekt eldat av huvudpersonens sökande i minnet efter kärleksbevis.

Norborg väver sin fiktion kring en historisk person, Marie-Louise Hill (1852–1929), Carl Fredrik Hills syster vars liv kom att utspela sig i skuggan av broderns konstnärskap och sjukdom. I en not berättar Norborg att hon tagit avstamp i brev, foton, biografier och dylika handfasta källor, men att hon också och kanske i högre grad inspirerats av syskonens målningar och teckningar. Eller, som Marie-Louise säger på ett ställe: ”Jag vågar bara lita på bilderna”.

Vad som egentligen utspelade sig under Marie-Louises resa 1878 till Paris för att hämta hem sin sinnessjuka bror vet Norborg inte, men i romanen låter hon systern elektrifieras av de fantastiska träd som Hill målar vid tiden för sitt sammanbrott. I motivet finns ett uppenbarligen släktkärt vansinne som systern känner igen och skräms av, men också en lockande konstnärlig kraft vilken hon som kvinna förvägras bejaka.

Mötet med broderns kollega Wilhelm von Gegerfelt blir omtumlande. Minnet av deras gemensamma promenader genom Paris bär hon med sig under resten av sitt liv, och i samvaron med honom finner hon den öppna rymd hon saknat hemma hos familjen på Skomakargatan i Lund och senare ska sakna i samvaron med andra män, som maken Peter Klason:

”Peter låter henne vara. Också i detta ser han på henne med kärlek, händer det att hon tänker. Men hon går ju miste om något. Och han också. Eller gör han? Nöjer han sig med det så här?”

År läggs raskt till år i detta fint kuperade och liksom milda textlandskap, erinrande om den skånska landsbygd som framträder i bokens återblickar på Marie-Louises och broderns utflykter i ungdomen, med skissblock och penna.

Och överallt dessa körsbärsträd, Norborg placerar ut dem varhelst hon får chansen, på Djurgården i Stockholm, i Paris, och kanske sker det någon gång för ofta.

Samtidigt är det lätt att förstå henne. Carl Fredrik Hills träd är verkligen förtrollande i all sin sin vitskummande sensibilitet. Ibland har jag tänkt på dem som ett kusligt förebud om atombomben, men kanske kommer sig denna koppling av att Folkkampanjen mot kärnkraft använde motivet på sin affisch från 1980.

helskärm