Konsten att fånga en läsare

MATS GELLERFELT har kul med Göran Häggs nya författarskola

Romantiken, alltså den konstnärliga epoken, lever starkare än man kan tro inom litteraturen. Det finns till exempel fortfarande en utbredd misstro mot uppfattningen att man faktiskt kan lära sig skriva (fast givetvis inte om man är hur talanglös som helst) och att man genom studier kan utveckla en litterär teknik. Fortfarande lever gamle Schillers åtskillnad mellan den naive och den sentimentale diktaren – den förre är idealet, den som öser ur mystiska brunnar för sitt skapande, den senare mindre idealisk, den som skapar utifrån läsefrukter och inlärda kunskaper. Diktaren är originalgeniet. Punkt.

När den mångfrestande Göran Hägg 1993 gav ut sin underhållande och tankeväckande Författarskolan, argumenterade han kraftfullt mot ett sådant synsätt. Och när han nu ger ut en utökad och starkt förändrad bok, Nya författarskolan, kritiserar han på nytt den romantiska ståndpunkt som hävdar att diktandet inte är ett hantverk som bör läras och tränas upp. Icke så att Hägg avvisar tankar om inspirationens, skrivarbesatthetens och fantasins makt. Tvärtom. Det är nödvändiga komponenter i varje författarskap (även om Claude Simon, som han av någon anledning ogillar, hävdade att han inte hade någon fantasi alls).

Men en roman består således inte bara av fantasi, utan också av struktur, modell, teknik, vad man nu kan kalla det. Och med detta som utgångspunkt gör Hägg en exposé över hur framför allt en roman är uppbyggd, vilka knep och knåp författaren kan ta till för att skapa en levande text och ett levande förhållande till läsaren. Här har vi till exempel ”björnen på stranden”, den dramatisering av ett skeende som gör att en idyllisk situation får en spännande krydda. Här argumenterar han i Graham Greenes efterföljd mot ”leoparderna”, det vill säga ett överflödigt och inte sällan smålöjligt blomsterspråk (jag har en känsla av att han pekar i en viss riktning ?). Här kan författare in spe lära sig om ”planteringens” svåra konst, att genom en bisats eller en antyda föregripa något som senare ska utvecklas fullt ut. Bland moderna författare är inte minst Joyce Carol Oates (som Hägg gillar) en mästare när det gäller den metoden. Vikten av en naturlig och levande dialog är något annat väsentligt som betonas.

Göran Häggs bok kan alltså läsas som just en författarskola, som en lärobok och den innehåller inte bara skrivknep utan också praktiska tips hur man förhåller sig till förlag och kritiker, eller, ve och fasa, till sin ekonomi och till skattemyndigheterna, hur man lägger upp sin arbetsdag och hur man skaffar sig extraknäck eller till och med ett vanligt jobb, ty även här är han befriande oromantisk: man ska inte hux flux tro att man är ett geni som kan leva på sitt författarskap och isolera sig i den upphöjde diktarens vindskupa.

Böcker som handlar om litterär teknik finns det många, Bertil Rombergs Romanens formvärld är ett numera föråldrat standardverk och Hägg anknyter till John Gardners bok i ämnet, där det bland annat berättas om den ädla konsten att börja – jag har ofta undrat över hur en omröstning om den bästa inlednings-raden i en roman skulle utfalla. Men när det gäller det rent tekniska spårar jag hos Hägg en viss konservatism – den modernistiska romanens tekniska landvinningar lämnar han nästan helt därhän – hans hjärta finns antagligen i den realistiska epiken. Det är inte utan att jag hajar till en smula när Hägg hävdar att de Laclos Farliga förbindelser antagligen är den tekniskt bäst gjorda romanen någonsin. Det skulle vi kunna duellera om.

Hägg har också en hel del att säga om olika genrer, som parodier och pastischer och hur de är gjorda. Men det stora värdet med Nya författarskolan ligger kanske främst inte i att den är en lärobok för blivande författare, även om den fungerar så. Framför allt är detta en strålande underhållande läsning. Hägg är som bekant inte den som lägger papper emellan när han klipper till. Här är han lika rolig som alltid när alla den litterära offentlighetens avarter och trender får sina kängor, som alla som alla de skriver amatöristiska deckare utan koll på genrens lagar. Apropå deckare så kan Hägg emellanåt bli litet väl svepande. Han hävdar att det är en dödssynd att en jagberättare visar sig vara mördaren. Men har han inte läst Aghata Christies klassiska Dolken från Tunis?

Nåväl, Nya författarskolan är både tänkvärd och så underhållande som en bra bok bör vara. Ty utan underhållning, vilket ju inte behöver innebära trams, så somnar även den tappraste läsare snart.

Mats Gellerfelt