Pippis pionjär

Carsten Palmær

Carsten Palmær om Ingrid Vang Nyman – en bångstyrig tecknare som revolutionerade barnboken

BOKRECENSION. Jag försöker begripa vad det är som gör att jag fortfarande  blir så glad av hennes bilder.

Det blev jag redan i småskolan. På min tid  fanns det två olika läseböcker, Vill du läsa? med teckningar av Elsa Beskow och Nu ska vi läsa med teckningar av Ingrid Vang Nyman.

Elsa Beskows bilder var svala och prydliga. Ingrid Vang Nymans figurer var knubbiga och livliga och vägrade hålla sig inom bildens ramar – de kröp omkring i texten, trängde sig fram, tog plats och trotsade lärobokens beskäftiga pedagogik.

I år skulle Ingrid Vang Nyman ha fyllt hundra år. Men hon var bara 43 när hon tog sitt liv 1959.

Ingrid Vang Lauridsen – född 1916 – växte upp på södra Jylland i en välbärgad familj som kommit på obestånd. Flera barndomsår tillbringade hon på sjukhus: hon led av TBC och hade råkat ut för en kälkolycka som gjorde henne blind på ena ögat. Som femtonåring rymde hon hem-ifrån för att ta sig till Sydamerika – en långsmal rödhårig flicka med stora gröna ögon och intensiv blick.

Hon kom så långt som till tyska gränsen.

Sjuttonårig började hon på konstskola i Köpenhamn, träffade en svensk poet, fick barn med honom och flyttade till Stockholm där hon försökte försörja sig och sonen som illustratör i tidningarna. Den legendariske – och fortfarande mycket läsvärde – reportern Olle Strandberg sammanförde henne 1945 med Astrid Lindgren som just hade vunnit Rabén & Sjögrens barnbokstävling med Pippi Långstrump.

Resten är historia. I Sverige är Lindgrens text och Vang Nymans illustrationer oskiljaktiga. I resten av världen är det andra tecknare som har tolkat Pippi Långstrump.

Ingrid Vang Nyman var mycket olik den kloka, diplomatiska Astrid Lindgren som själv var förlagsredaktör och tålmodigt och skickligt skötte sin internationella karriär. Vang Nyman var påstridig och besvärlig. Hon krävde bra betalt och rättigheter i en tid när illustratören inte räknades som upphovsman. När hon tyckte förlaget misshandlat hennes bilder hotade hon med advokat, försökte spela ut förläggarna  mot varandra och skröt i brev till sin lillasyster över hur smart hon var jämfört med förlagsrävarna.  Det var hon inte. Om en illustratör var för krävande valde förlaget bara en annan som inte muckade.

Men Vang Nyman ritade mycket annat än Pippi Långstrump. Barnen i Bullerbyn, Kajsa Kavat, skolböcker, några fantastiska bilderböcker och serier – hon var oerhört produktiv och samtidigt noggrann. Kråkorna i en flock är allihop individuellt ritade, med olika riktning och uttryck. Mönster i ylletröjor och  mönster i trä skapar liv och djup i bilderna. Med suveränt förakt för perspektivets regler lyfter hon fram det viktigaste i bilden.

Under åtta år var Ingrid Vang Nyman febrilt verksam i svensk barnlitteratur, innan både förläggarna och Astrid Lindgren tröttnade på att bråka med henne. Hennes sista år förmörkades av tidens många brutala behandlingar av psykisk sjukdom. Hon ritade Pippi som serie i svenska barntidningen Klumpe Dumpe och fördjupade sig i djurstudier och fantastiska teckningar av barn från hela världen, tills hon inte orkade längre.

Den 21 augusti var det hundra år sedan Ingrid Vang Nyman föddes. Nu hedrar förlaget Salikon – ägt av Astrid Lindgrens arvingar – hennes minne med två i alla avseenden generösa volymer: Ingrid Vang Nyman – en biografi av Lena Törnqvist och antologin Vår Pippi – vår Vang där 21 tecknare ger sin bild av Ingrid Vang Nyman.

Särskilt den senare boken är rikt illustrerad. Hennes bilder är lika roliga och sinnliga som för sextio år sedan: där är Pippi och Kajsa Kavat i korviga underbyxor och felknäppta livstycken, där är hundar och katter och yra höns, där är små inuiter, indier och kineser. Och där är Pippis apa herr Nilsson som oroligt och nyfiket betraktar människornas liv.

Vad var det som gjorde mig så glad då och gör mig så glad nu när jag ser Ingrid Vang Nymans bilder?

Jag tror att det bland annat handlar om insikten om att det fanns folk som inte betraktade barn som defekta vuxna eller som vackra och gåtfulla varelser. Att det någonstans därute fanns någon som såg på oss med nyfikna gröna ögon och tyckte om det hon såg.