Eländes elände - men varför?

MALIN KRUTMEIJER om en Hamilton som slår nedåt

helskärm

"Men barnen " barnen", viskade Carl Hamiltons farmor med fasa i rösten när Per Oscarsson klädde av sig i Hylands hörna i slutet av sextiotalet. Kanske kände hon på sig att Per Oscarssons infernaliskt pedagogiska striptease åskådliggjorde hur skynke efter skynke hade börjat falla av hela vuxenvärlden mitt inför ögonen på - barnen.

I dag är processen fullbordad, om vi får tro Carl Hamilton. Resultatet är, påstår han i Det infantila samhället, att de vuxna har abdikerat från vuxenheten, och barnen har bestulits på barndomen. Vuxna klär sig som tonåringar, vill vara kompisar med barnen och låter vad de tror är frihet gå före ansvar. Så barnen tvingas i sin tur, så gott de kan, bli vuxna i förtid.

Den är ingen dålig tes att ta som utgångspunkt för ett journalistiskt reportage med sociologiska ambitioner. Hamilton lyckas ringa in viktiga brännpunkter: hur marknadsföringsföretag framgångsrikt, varglikt, inriktar sig helt på barn och unga; hur skola och dagis nedrustats ekonomiskt och personalmässigt under nittiotalet; hur depressioner och ätstörningar ökar liksom magont och huvudvärk bland barn och tonåringar. Han använder statliga utredningar och annat statistiskt material, han redogör för lite idéhistoria kring barndomen, han söker upp ungdomsmottagningar, anorexiklinikföreståndare, idrottsledare och han tittar nogsamt igenom tv-utbudet.

Men när det kommer till orsakssammanhangen svävar han på målet. Hamilton låter korsbelysningen ske lite hur som helst, individualiserar och generaliserar lite som det passar. Lägg till att författarens egen barndom allt som oftast får utgöra kontrasterande exempel på den gamla goda tiden (inte den gamla goda medelklassen, till exempel), och intrycket blir emellanåt slirigt.

En diskussion av barns villkor utan ett någotsånär konsekvent köns- och klassperspektiv - det vill säga en maktanalys - i botten blir till slut både konservativ och osympatisk eftersom skulden kommer att falla tyngst på dem som har minst resurser.

Det spelar ingen roll att författaren plötsligt på sidan 219 ber den borgerliga kärnfamiljen dra åt helvete, när han fram till dess ondgjort sig över alla egoistiska, infantila skilsmässor, och pekat ut dem som en viktig orsak till barnens barndomslösa helvete. Eller att han fastslår att ensamt föräldraskap i mycket är en klassfråga, när hans förklaring är att ensamma mammor ur arbetarklass inte är attraktiva partners (de har lite tid, lite pengar och de är för gamla). Det måste alltså vara männen som har lämnat dem, tror Hamilton. Oavsett vems initiativ, så är skälet, som för alla andra som skiljer sig, att man fått för sig att "skilsmässa betyder - frihet". Av en arbetarklasskvinna är det ju extra ansvarslöst, eftersom hennes barn statistiskt får det sämst - det är den slutsats man måste dra av resonemanget.

Ett exempel på bristen på könsmaktanalys är hur Hamilton skriver sig in i den så kallade hordebatten. Han stirrar sig blind på flickornas utmanande kläder som ett tecken på att barn klär sig alltmer som vuxna, och att vuxna inte tar ansvar, det vill säga sätter stopp, för detta. Han missar att "hora" som glåpord i första hand är ett sexualiserat sätt att säga "du är värdelös" till en flicka eller kvinna, vilket i grund och botten inte har med kläder att göra.

Ett bra ämne, en bra skribent.

Men en ofärdig bok.

Debatt

Malin Krutmeijer