Fallstudier att falla för

Petter Lindgren har roligt med Anna Platts debutroman

Publicerad 2017-02-02

Manusförfattaren Anna Platt (född 1977) briljerar i romanen ”Vi faller”.

RECENSION. I juni 1992 störtar ett Jas-plan under en testflygning vid Saab:s flygfält i Linköping.

Händelsen bildar ram i debuterande Anna Platts Vi faller, en smärre kollektivroman upplagd på samma vis som filmen Short cuts, med en handfull karaktärer klivande ut och in genom berättelsens novellartade ­avsnitt.

Flygteknikern Sandra, som skymtar förbi som hastigast i inledningen, ­visar sig till exempel vara dotter till den svårt sjuka Monica, huvudperson i en av romanens senare delar, och så vidare. Läsaren försätts tämligen omedelbart i ett slags stabsläge, noterande bipersoner och tänkbara släktförhållanden med ovanlig iver.

Det är ett trasigt gäng vi får möta, personer som i enlighet med titeln befinner sig i fritt fall. Bokstavligen, som när det gäller piloten Kåre, men naturligtvis också bildligt talat. Monica får veta att hon är döende, en Marie-Louise blir lämnad hux flux och på äldreboendet försmäktar fågelskådaren och före detta kemtvätts­ägaren Elis efter att hans två livskamrater kilat söderöver.

Anna Platt tråcklar ihop tider och platser och personer med finess, och över alltsammans stiger rökpelaren från flygfältet, en olycka som på olika vis griper in i handlingen. Exempelvis blir det kö på E4:an och Elis kommer aldrig iväg på gruppresan till Tåkern där aftonfalken stundom häckar, skamkrysset i hans förteckning över sedda arter:

”Det blir något särskilt med den där fågeln du vill ha. Alla andra bleknar och hon blir den enda av värde. Genom åren har jag tillbringat dagar, veckor, i väntan på att få en skymt av henne. Hon är min Moby Dick.”

Berättelsen om Elis är min favorit, och tycks mig innehålla styrfart nog för en hel roman. Här finns allt man kan önska sig: kärlek, svek, hemligheter, spleen, fin tidsfärg. Och så aftonfalken förstås, vars namn möjligen framstår som lite väl filmiskt magnifikt och symboliskt i sammanhanget. Det rör sig dock om en helt liten och anspråkslös art, tidigare besjungen blott av Pugh Rogefeldt.

Det förvånar inte att Platt är manusförfattare för film och tv till vardags, hon är otroligt stadig på handen och vet alltid när det är läge för kameran att vända bort sin blick. Tillika är hon ofta rolig på ett korthugget och Slas-artat vis, och kan exempelvis låta en hel sida lysas upp av den vaga fånigheten i begreppet ”automatisk telefonsvarare”.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln