Gud är en ensam mamma
Publicerad 2015-03-31
Ann Heberlein målar upp en sympatisk gudsbild i sin nya behändiga bok
Det är lika bra att börja med titeln. Typisk en i raden av ovanligt långa boktitlar. De trendade för ett par år sedan, vagt påminnande om en flerhundraårig tradition av långa och snåriga förklarande ordkaskader. Från barocken och in i 1800-talet fanns de, de små berättelserna som lovade andra berättelser, som Olof von Dalins Christelige tanckar om Guds gudomeliga försyn, skickelse och regering med människan här på jorden: jemte upmuntran, at tänka på döden och ewigheten (1750).
Teologen Ann Heberleins Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig är ett modernt (ingen kan missa skillnaden i auktoritet) svar på Dalin, och titeln, med sitt inledande tilltalsord och avslutande ”ärlig” är helt adekvat. De två begreppen speglar varandra, och ärlighet i bokform måste vara nästan lika svåravkodat som Gud. Ärlighet är en relation som skapas och förändras oavbrutet. Min ärlighet ser olika ut beroende på sammanhang, och ärligheten i denna lilla essäbok är omöjlig att förstå och väga, utom för Gud då kanske.
Boken är ett möte mellan essän och den biografiska texten och den förhåller sig tydligt till vad man kanske kan kalla vår jagtydliga samtid. Texten bottnar i jaget, i människan som människan ser sig själv. Och i monologer som bara kan upprättas mellan jag och jag och mellan jag och du.
”Ärlig” är en plattform, ett lösenord. Ett ideal. Som sanning, men utan sanningens höga svansföring.
För det betyder snarare en sorts avkläddhet, ett blottande av sorg och svaghet.
Det är bara på långfredagen som sorgen vinner. Men i Ann Heberleins livsberättelser tar den plats, hon berättar om övergivenhet, utsatthet, frågar sig hur i helvete man gör för att älska och bli älskad. Del ett av Gud, om vi ska talas vid … är som en anklagelseakt. Gud, du lyssnar inte. Du är en inskränkt patriark. Du lämnar dina barn ensamma. Du är bortvänd.
Har den bortvända skäl? Eller syfte? Eller, för den delen och viktigast av allt, ansvar?
Frånvaron, den i handling än mer utsträckta bortvändheten, är egentligen enklare att hantera. Både Guds, en förälders, ett barns, en hunds eller vilken levande varelse som helst. Frånvaron är tydlig och går att ropa sig blå efter.
”Gud min Gud varför har du övergivit mig?”
Långfredagens hela fasa finns i övergivandet, ensamheten. Den vi kan ta spjärn emot, precis som Heberlein också gör i sin bok. Om och om igen frågar hon sig själv och den Gud hon vill ha kontakt med: var är du? Var var du den gången?
I bokens andra del kommer Gud till tals. En bekymrad, älskande och pedagogisk Gud som känner sig som en sliten ensamstående mamma (inte helt olik den Ann som är både penna och ”du” i texten): ”Om det så bara är en människa som tror, så finns jag. Jag kommer inte att överge er.”
Det är en mycket sympatisk gudsbild, en Gud för den självständiga mänskligheten. Jag blir nästan benägen att förlåta den frånvarande, maktfullkomliga guden. Den som tvingar Abraham att offra sin son Isak – så som Jesus i den nytestamentliga parallellen offras. Den som är bortvänd.
I min agnostiska värld är Gud någon som eventuellt befinner sig i eller i närheten av en Giotto-fresk, eller kan anas någonstans i Brancacci-kapellet. Definitivt i det visuella. I Gud, om vi ska talas vid … är Gud en berättelse, en summa av utsagor och egenskaper. En väldigt lång berättelse kan man ju säga, från alltings början till dess slut – ändå som alla berättelser en reducering, en avmystifiering:
”Alla de där orden, påståendena, egenskaperna handlar inte om mig. De handlar om er. Det är ni som strävar efter makt, inte jag. Jag är inte intresserad av makt.”
Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig är en liten behändig bok. Kanske underlag för konfirmander, kanske extraläsning för nyfikna ateister. Det personliga blir allmänmänskligt – ett offer till läsaren – och Ann Heberlein är en tillräckligt skicklig skribent för att hela tiden klara balansen mellan känslostormarnas Skylla och den alltför stiliserat förenklade Karybdis.
