Poesins slänggunga

Amelie Björck åker med en intelligent, bubblande Camilla Hammarström

Camilla Hammarström är en omsorgsfull poet. Hon skulle aldrig låta något halvdant passera, även om hon kunde, då förlaget Lejd ju är hennes egen skapelse. Fyra år har vi fått vänta på Omloppsbanor.

Det är en omisskännlig röst som är tillbaka. Man känner igen den på språkets minutiösa fullhet på alla nivåer. En viss frändskap kan man hävda med Åsa Maria Krafts poesi, som kan inge en liknande känsla av materialiserad intelligens och en konsekvent poetik i arbete (i båda författarskapen är könsspelet centralt). Men sinnligheten är större hos Hammarström: det knastrar ända ner på barkens och ledkulornas nivå. Det är språkmateria man trevar sig igenom med tungan.

Ja, vad är egentligen skillnaden mellan ord, ting och känsla? I denna dikts upplevelsevärld blir uppdelningen rätt meningslös. Det är ju hela alltet som spricker upp i en barnskrattig kysslek, när gamla och nya fraser mot mitten av boken plötsligt sprids i en bubblande talakt över sidorna. Typografin är som kastad ur en slänggunga. Man kommer på sig själv med att le.

Men att tro att denna språkmaterialistiska aktivism begränsar sina syftningar till diktens upplevelsevärld vore dumt. I Omloppsbanor handlar det ovanligt påtagligt om hela det stora världsalltet. Och hur förstår vi världen om inte genom språket?

Centralt i diktsamlingen återfinns en rad ”kraftigt preparerade texter” efter original av Isaac Newton, Galileo Galilei och Giordano Bruno, som beskriver tingens mest grundläggande ordning. I det newtonska paradiset är de minsta partiklarna obrytbara helheter, utkastade av Skaparens vänliga hand. De större, sammansatta kropparna bryts och förenas däremot oavbrutet enligt naturens lagar. Giordano Bruno–texten påminner om hur motsatserna hela tiden livnär sig av varandra. Så klokt kan det låta.

Dessa vetenskapsmäns trosvissa iakttagelser – och kärleken till alltet i deras (preparerade) utsagor – koncentrerar en ton av nyfödd förundran som också präglar samlingen i stort. Beröringen, inlevelsen och beskrivandet blir dess huvudsakliga praktik, om det så handlar om känselns kopplingar eller insektsvingen under lupp.

Men först: utbrytningen ur buren. Duvslagets lucka slår igen med en knall, efter en scen av mänskligt och duviskt kikande genom galler. Den kursiva frasen ”Du måste gå längre” deklarerar att upptäcktsfärden kan börja.

I den pågående debatten om metaforens vikande ställning i den samtida poesin (se till exempel senaste Lyrikvännen) är Camilla Hammarström ett intressant studieobjekt. Typiskt för hennes bildspråk är att sakled och bildled inte går att lösa upp: ”duet” kan fortsätta vara duva och älskare och barn och insekt och ting och skapare och ord med samma inlevelse genom samlingen, ingen blick utesluter en annan. Bildspår efter bildspår tvinnas in, och läsarten går i kedjestygnskoreografi: jag tar in några sidor, går tillbaka och läser om för att bredda min väg.

För varje stygn blir dikten mer erotisk. Den andras kropp, med kläpp och stam och ett huvud fullt av sömn, undersöks och gnids (med finaste sandpapperet och lite våld) till en burleskt avslutad orgasm:

”En plötslig ström i ljumskarna. Det är en utmätt gräns.

Kroppsförlust. Musklerna hekatombiska, ärtrörets kill.

Svidande spolar. Då hörs en skvalande brunn.”

Alltså, summa summarum. Med sina texter och model– ler skapade och besjälade vetenskapsmännen vår värld(sbild) – och vi fortsätter med skapandet så fort vi använder vårt språk i mötet med tillvaron. Tingen svarar oss i mänskliga proportioner, för vi förstår inte annat. Eller som Galileitexten säger: ”Om öronen, tungan och näsan tas bort återstår bara form.”

Jag tror Hammarström är lockad både av namngivandets besjälande moment och av den där odefinierade och därför oåtkomliga formen därbakom. Om klassiska metaforer brukar sikta mot ett transcendentalt, andligt betingat ”aha”, har jag en känsla av att hennes fiberrika bildspråk siktar rakt in i denna hemliga materia där alla gränser upplösts. Nog kittlar det i den metafysiska magen där med.

Lyrik

Amelie Björck

Amelie Björck