Alla får vara med i Hardings minnen
Publicerad 2013-06-07
Poeten Gunnar Harding sammanfattar uppsluppet händelser ur livet i sin minnesbok
Somliga avundsvärda människor upplever precis vad de behöver. Som när en sjuårig kille står och metar vid en kanal nära Bromma flygplats. Då får han se hur en J 28 Vampire, den första jetmaskinen på Bromma, störtar in i en kassaskåpsfabrik. Piloten omkommer. Gunnar Harding ägnar händelsen en sida i sin minnesbok Mitt poetiska liv men gör ingen poäng av den. Det kunde han ha gjort. Där finns ju den tidiga modernismens själ! Våldsamheten, tekniken, farten, industrialismen och pengarna (kassaskåpen!), den meditativa positionen lite vid sidan om. Det är som om Guillaume Apollinaire hade hittat på historien. Inte underligt att den där gossen vid kanalen med tiden blev en av våra mest betydelsefulla och roligaste kultursnubbar.
Hans släktbakgrund var brokig. Fadern var barnpsykiater i den fria uppfostrans tjänst, radiopersonlighet och författare. Jag minns en pocket om Freud som jag läste som tjugoåring. Gunnar växte upp i relativ borgerlig trygghet i Bromma. Han blev ett älskvärt busfrö, ”rebel without a cause”, jazzdiggare och bildkonstnär in spe. Det var som diktuppläsare till tradjazz jag såg honom på scen första gången i 70-talets mitt. Dikterna var bättre än musiken.
Skrivandet kom igång ganska sent. Avgörande impulser kom under lumpen i Norrland – långa meditativa hästvakter i kavalleriet – och med franska och amerikanska kontakter under 60-talets första hälft. All sorts populärkultur flöt in i hans poesi tillsammans med en sångbart elegisk ton. Mycket var klart redan i debutboken Lokomotivet som frös fast från 1967.
Han spekulerar lite och tror att alla ungdomens misslyckanden – en historielärare som förstörde historien, konstnär blev han inte och det akademiska trivdes han inte med – fått sin kompensation i poesin. Det kan ligga en hel del i det. Han har ett bättre bildseende än många konstnärer. Han har alltid varit fångad av det förflutnas magi. Hans tolkningsarbeten har ofta växt till magnifika monografier som gjort litteraturvetarna gröna av avund.
Det personliga mötet med poesi och poeter har alltid varit viktigt för honom, och eftersom han har ett alldeles särskilt sinne för situationens humor blir denna tjocka volym ett pärlband av älskansvärda anekdoter. Men via dem målar han också ett porträtt av en hel litterär epok. Gunnar Hardings inre liv finns i dikterna. Fienderna finns i textens tystnader. Privatlivet är ointressant. Det som blir kvar till läsarna är allt det roliga. Gunnar Harding gör med sin egen tid vad han gjort med tidigare litterära perioder – befolkar den, låter den leva upp och gör den mänskligt trovärdig.
Att han slutar berätta några år in på 80-talet kan bero på att det blev tristare då, mera puritanskt i den svenska litteraturen. Gunnar Harding är modernist, inte postmodernist. Och postmodernisten har som bekant ingen humor.
Mitt poetiska liv är en uppsluppen parad som aldrig tycks ta slut. Alla får vara med, inte bara det väldiga personregistret. Läsaren har roligt utan sprit i 530 sidor. Han skildrar en tid då poesin befann sig mitt i världen. I dag sätter den allt som oftast en ära i att hålla sig så långt bort från publiken som möjligt.
Jag kan förstå Gunnar Harding som i dag sitter och översätter de gamla romerska klassikerna – sin tids modernister. Visst finns det lite amerikanskt 60-tal hos både Catullus och Horatius!
