Livet, det överjävliga livet

ANDERS PAULRUD läser Stig Claessons 81:a bok – som är en av hans bästa

Om morgonen, trött och lite tvär och med håret på ända, naken med en kudde under arslet, bör man sittande i köket läsa Stig Claessons nya. En roman, Sov du så diskar jag heter den.

Cigarretter måste finnas tillgängliga. Eventuellt också starkt nybryggt kaffe, men man bör, som det visar sig, vara försiktig och uppmärksam när det gäller kaffet.

Helst bör man ha ont i kroppen, vara styv i leder, gärna med en diffus smärta i ryggen orsakad av någonting annat än fysiskt arbete.

Då lever man nämligen.

För det är som John Andersson, hjälten i den här vackra och sorgliga sagan, så riktigt påpekar: En man över femtio som vaknar utan att ha ont nånstans är förmodligen död.

Och det är här kaffet kommer in. Denna välsignade och livgivande dryck är inte så oskyldig som de flesta svenskar tror. Kaffet kan förebåda både olycka och död. Två av Anderssons älskade kvinnor dör i den här sagan. Han vet att de är allvarligt sjuka och att de ska dö, i den sekund de serverar ett morgonkaffe som smakar annorlunda. Då vet han.

Så var det för hustrun och livskamraten.

Och så blir det för Ida Adriana. Hon är i sextiofemårsåldern. En vacker kvinna. Med stil. Hon bor i en stuga några meter från Anderssons stuga. Hon är mörkrädd och rädd för åskan. De sitter där i varsitt hus. Andersson, som egentligen är skulptör, verkar mest hågad att skriva historier. Han är bra på det, korta historier. Hans bekymmer som erfaren konstnär och pensionär sönderfaller i två komponenter; dels eländiga slynglar till redaktörer som inte fattar ett jävla dugg, dels de åtta oskyldiga musbarnen som en musmamma har fött i den skrivmaskin som Andersson oförsiktigt nog låtit bli stående i vinds-trappan.

Ida Adriana väver stor konst i sin stuga. Hennes far körde som en biltjuv, hennes mormor var dövstum och lärde ut vävningen, och hennes moder, den vackraste kvinnan på bygden, blev inte insläppt på hotellet därför att hon söp som en polack.

Är det något mer jag inte vet, frågar Andersson. Att jag är kvinna, svarar Ida.

Vilken jävla nyhet, säger då Andersson.

De blir naturligtvis kära, de älskar en mörk natt. De sover nakna fastän Ida ”aldrig riktigt sovit naken med en man”. Livet är och pågår ännu. I den oskyldiga morgonen efteråt dricker de det där olycksaliga kaffet. Klockan åtta på morgonen. De äter havre-

kakor till.

Ida Adriana dör. Ja, ett ogint öde gör att hon dör och mot ett öde som beslutat sätta sig på tvären rår ingen, inte ens sexhundra beridna lansiärer under ledning av lord Raglan.

Andersson vet en del om ensamhet. De flesta av hans vänner och kärlekar är redan döda. Och så står han ännu en gång ensam vid en kista i en kyrka. Och med tårar. Till Ida Adriana viskar han: ”Sov du så diskar jag.”

Och sedan? Det man kallar tystnad. Skriket som slutar i en knappt hörbar viskning.

Sov du så diskar jag är en av Stig Claessons finaste böcker, helt i klass med Vem älskar Yngve Frej och Om vänskap funnes. Den är skriven med ömhet i handen, med stor sorg och stor glädje också. Livet, det stora överjävliga livet pågår. Claesson ger en skildring av ålderdomen. Efter läsningen tror man sig förstå ett och annat, men man bör akta sig för att påstå något om livet och åldrandet. Skulle man drista sig till det skulle Claesson tända en av sina cigg och säga ”I helvete heller”.

Så gör han ofta när han skriver, han vänder ryggen till, sätter sig på tvären, och så tillför han någonting annat, något som man inte väntar sig.

Det är bra att han skriver om åldrandet. Om ålderdomen har nämligen inte särskilt många i den moderna generationen ens en föreställning. Det är inte lätt att ha. Numera ska man vara ung och lyckad patetiskt långt upp i åldern. Inte många har en uppfattning om hur livet ska vara sedan, efter pensioneringen. Och samhället, denna egendomliga kropp i sönderfall och tvekan inför vad som är en god stat, erbjuder ingen tröst, inget förbarmande. Numera får den enskilde medborgaren, oftast utan håg och kunskap att spela med sina pengar på ”marknaden”, sörja bäst fan hon kan för sin ålderdom. Inför detta gigantiska kontraktsbrott råder total politisk koncensus. Det är för jävligt.

Bra då att Claesson inte ger sig, att han skriver (Sov du ... är hans åttioförsta bok). Sista ordet får en fridsam broder och reskamrat vid namn Carl August Ehrensvärd: ”Likwäl när hundra Secler gådt förbi, skall det wäl falla i ögonen att det blir godt få ett annat lefnadssätt och en annan ordning.”

Roman

Anders Paulrud