Dikter i världsklass

Magnus Ringgren

Marika Gedin ger svensk tonträff åt Federico García Lorcas poesi

helskärm

Man kan säga att Federico García Lorcas Divan från Tamarit (skriven 1931-1934) är ett resultat av en serie kreativa missuppfattningar eller personliga omtolkningar av litteraturhistorien. Den är ett typexempel på vad T S Eliot och Harold Bloom menar med litterär tradition, men den har inget av trist exempel över sig. Detta är en av världens bästa diktsamlingar.

Lorca var fascinerad av den folkliga ordkonsten, särskilt romernas. Detta är ett viktigt inslag i hans divan. Men själva boktiteln pekar också ner mot Spaniens arabiska förflutna. Vi känner igen divanen från Goethe och Ekelöf. Ordet betyder ungefär diktsamling. Och i sin egen bok leker Lorca med klassiska arabisk-persiska diktformer som ghazel och qasida, men han har rört sig långt bort från de klassiska mönstren. Fröding håller sig faktiskt mycket närmare det ursprungliga versschemat i sin En ghasel.

En tredje utgångspunkt är mindre tydlig för den som inte kan den spanska litteraturhistorien. När Lorca och hans modernistiska kamrater formerade sig som grupp kallade de sig Generation 27. Det skedde 1927, men det var också vid trehundraårsminnet av barockskalden Luis de Góngoras födelse. Den gamles flätor av uppseendeväckande metaforer passade Lorca väl, han som formade en spansk variant av surrealismen som var mindre doktrinär än den franska. Han samarbetade med Salvador Dalí medan konstnären fortfarande var bra och ännu inte hade sålt sig som slav till sitt ego och sina pengar.

Sin beundran för Góngora utryckte Lorca i ett manifestliknande och ganska svulstigt föredrag som finns med i Marika Gedins kompletta tolkning av Divan från Tamarit. Anders Cullhed ger en lite mera nykter litteraturhistorisk bild av relationen i en fin essä. Boken innehåller också två oden - ett är riktat till Dalí, det andra till tonsättaren Manuel de Falla som bodde inom hörhåll för fascisternas skott vilka ändade Lorcas liv 1936 alldeles i inbördeskrigets inledning.

Men det är själva divanen som räknas, inte stort mer än tjugo korta dikter på ”gränsen mellan kropp och dröm”. Sinnlighet och abstraktion flyter alltid ihop hos Lorca, och det gör honom svår­översatt. Den svenska tonträffen i Marika Gedins vid det här laget ganska många Lorca-tolkningar är - kanske med nödvändighet - inte alldeles perfekt.

Tamarit var en trädgård utanför Granada som ägdes av familjen Lorca men blev i poesin ett mörkt gnistrande landskap för plågade och älskande själar. Man kan kalla boken för ”nätter i spanska trädgårdar” för att låna en verktitel från de Falla. Lorcas ”gacelas” är kärleksdikter, och ”kasidas” är dödsdikter - de två motiv som finns sammantvinnade i allt som Lorca skrivit.

”Jag vill sova en stund,

en stund, en minut, ett sekel;

men alla skall veta att jag inte har dött,

att det finns ett stall av guld på mina läppar,

att jag är Västanvindens lille vän,

att jag är mina tårars ofantliga skugga.”