Pessimistiska visioner som bränner sig fast

I slutscenerna i Federico García Lorcas pjäs Blodsbröllop befinner sig två otillåtet älskande på flykt undan en bymobb under en månklar natt. En brud har övergett sin brudgum under pågående bröllop för en annan. Men månljuset lyser skarpt över kärleksparets väg vart de än vänder sig. Det blottar skoningslöst deras otillbörliga älskog, låter dem inte skyla sig. Så fullbordas pjäsens katastrofala slutpunkt.

Scenen blir ett slags raster framför blicken när jag läser Antonio Gamonedas långdikt Beskrivning av lögnen från 1977. Månens brutala sanningsljus som faller över ett förbjudet, normlöst och plågat begär.

Och leder till död. Inte bara på grund av det litterära släktskapet med Lorca, utan också för motivet i sig.

Hos Gamoneda är nämligen hanteringen av storheterna sanning, lögn och ljus på ett liknande sätt både fasansfull och komplex, glidande. Sanningen kopplas i Beskrivning av lögnen till makten och maktens skenspråk, till totalitarism, angiveri och våld. Sanningen är en girigt upplyst plats, där avslöjanden ska framtvingas ”under kommissariens lins”. ”Bara ljus såg jag i dödens boningar”. Det finns naturligtvis en stark koppling mellan den tematiken och erfarenheten av den fascistiska diktaturen.

Men polariteten mellan sanning och lögn hos Gamoneda låter sig inte så lätt infångas.

Det finns till exempel också en arkaisk nivå hos begreppsparen där lögnen hör samman med en kvinnlig domän – med moderlivet och smärtan, och med poesin. ”Lögnen är mellan min moders ben”, heter det till och med på ett ställe. Dikten tycks ibland skrivas som i längtan tillbaka till livmoderns språklösa dunkel, till ett ”slam bättre att bosätta sig i”. ”Min gärning är att tillbakabildas, retirera till en moderlig art.”

Man skulle kunna invända mot en sådan ganska klassisk dikotomi och könsfigur. Men den historiska fonden hindrar åtminstone något den läsarten. Lögnen, och poesin, består här delvis i en vägran att inordna sig i en militärisk och våldsutövande manlighet.

Översättaren Ulf Eriksson kallar i sitt efterord Gamonedas poesi för en ”antiidealistisk lögnskrift”. Det är ett mycket träffande och vackert epitet. Och de ibland storvulna poetiska gesterna till trots (som till exempel detta ”jag” i dikten som måste bära och vara allt), så är Gamonedas pessimistiska civilisationskritik ofta intagande.

Någonting i den modersbundna negationen och vägran (”språket är perverst”) blir visionärt på ett sätt som bränner sig fast i sin läsare. Detta något verkar underjordiskt, amorft, i markens och kroppens närhet.

Hanna Nordenhök