Gäst hos överheten

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-12-13

THERESE BOHMAN ser åttiotalet perfekt fångat

Olver Coleman, Dan Stevens och Alex Wyndham i BBC:s filmatisering av Alan Hollinghursts roman "Skönhetens linje".

Det är 1983 när Nick Guest (ett mycket talande efternamn, ska det visa sig) flyttar in hos familjen Fedden över sommaren, för att sedan bli kvar i flera år. Det är Thatcher-era, aids är ännu en okänd sjukdom, och det är en omvälvande tid för Nick – som inte bara får en ny familj, utan även sina första sexuella upplevelser med en man. Dessutom får han ta del av en helt ny värld: pappa Fedden gör politisk karriär, och familjen tillhör samhällets toppskikt. Nick, med sin anspråkslösa bakgrund, kastas in i de fina salongerna och befinner sig plötsligt på storslagna fester bland politiker, miljonärer och kändisar.

Hans utanförskap är dubbelt i ett sammanhang där man helst inte låtsas om att det finns vare sig underklass eller bögar, och Nick är ständigt på sin vakt – alltid redo att korrigera sig själv för att passa in, hålla tyst om något och framhäva något annat, skickligt glida mellan samtalsämnena.

I den tv-serie som bygger på Alan Hollinghursts bok, och som visades i SVT i januari i år, var precis den upplevelsen lyhört återgiven i de små detaljerna. Men hur rik tv-serien än var så är boken rikare, så full av nyanser och iakttagelser att det nästan blir surrealistiskt. Det är en stor roman, på alla sätt man kan tänka sig – ett monument över en epok dömd till undergång. För det slutar illa, givetvis. Det glada åttiotalets rosiga bekymmerslöshet övergår snart i baksmällans kranka blekhet, och den slår till grymt och urskillningslöst.

Jag är för ung för att minnas särskilt mycket av det tidiga åttiotalet, men häpnar ändå över hur skickligt Hollinghurst lyckas fånga tidens stämning, och detta utan att hänfalla till en enda beskrivning av spretande frisyrer, dålig klädsmak eller popmusik (som är de spillror av åttiotalet som valsats runt flera varv i ”revivals” de senaste åren).

I stället beskriver han en speciell lätthet, en aningslöshet och hoppfullhet som jag utan att tveka gärna baserar min bild av åttiotalet på. Kanske blir det en lite förskönad bild, men är det någonting man kan lära sig av Skönhetens linje så är det att det faktiskt är tillåtet att gilla saker enbart för att de är vackra.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.