Marknadens mörka krafter
Göran Greider läser Per Molanders blytunga projektil mot new public management
Publicerad 2017-12-21
”Kravet på ökad ekonomisk frihet är inte längre en bundsförvant till upplysningen. Det kan i själva verket bli till ett hot mot upplysning och demokrati.”
Det skriver Per Molander i sin nya bok Condorcets misstag och jag vet inte hur jag ska formulera mig för att visa vilken tung projektil Molander faktiskt avlossar mot den doktrinära marknadsliberalismen.
Molander är något så sällsynt som en djupt intellektuell ämbetsman i staten. För några år sedan gav han ut Ojämlikhetens anatomi som visade hur ett samhälle utan fördelningspolitik över tiden, med blytung logik, koncentrerar rikedomarna i några få händer.
Minsta lilla ojämlikhet kommer, såvida inte politiken ständigt korrigerar den, att i det naturliga tillståndet mynna ut i en våldsam koncentration av förmögenheter: Matematiskt tillfaller all rikedom slutligen en person. På några få sidor gav Molander oss essensen i det enorma ojämlikhetsdrama som Tomas Piketty empiriskt sysslat med.
I våras ställde han till rabalder då Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi – en utredningsinstans annars känd för smått nyliberala tendenser – gav ut hans rapport Dags för omprövning. Den är det hitintills skarpaste angreppet på privatiseringar, avregleringar och new public management som överhuvudtaget skådats i svensk utredningsprosa.
Under olika seminarier kring rapporten har ekonomer gått i taket över detta generalangrepp på bland annat marknadifieringen och kommunaliseringen av skolan – och reaktionerna har varit extra starka, ibland nästan kränkande, för att angreppet kommer inifrån etablissemanget. Rapporten (2017:1), för övrigt extremt sakligt och nästan byråkratiskt formulerad, borde vara obligatorisk läsning för alla samhällsintresserade.
Vem var då Condorcet och vad gjorde han för misstag? Nicolas de Condorcet, född 1743, var en matematiker och upplysningsman under franska revolutionen. Han var övertygad om att fakta och förnuft med tiden skulle lysa upp samhällena och föreslog bland annat ett mycket progressivt utbildningssystem. Han råkade under revolutionen i onåd men bevarade sin optimism: En dag befriar Upplysningen oss.
Molanders fråga är enkel men ödesmättad: Vad är det som hindrat Upplysningen från att genomsyra våra samhällen? Varför tror folk på astrologi? Han konstaterar att marknaden på egen hand aldrig kan frigöra några samhällen.
Den ekonomiska människan, homo economicus, är i princip ”autistisk” eller direkt ”patologisk”; han refererar forskning som tyder på att rika människor, i synnerhet om de fostrats i nationalekonomiskt tänkande, är mer egoistiska och giriga än andra.
Men inte heller det civila samhället förmår ta sig till det Elysium Condorcet drömde om. Människans ”naturliga” nyfikenhet är inget att lita till eftersom det vi spontant söker snarast är kognitiv stabilitet – alltså att vi tar in den information som stärker det vi redan tror oss veta.
Det vetenskapliga förnuftet är på många sätt främmande för vårt spontana tänkande. Vi måste tränas i det, övas in i det. Postmodernt tänkande skyr Molander som pesten och hans sågning av Adornos Upplysningens dialektik är underbar – han ser en vänster som gått ner sig i det irrationella.
Molander pläderar för det vetenskapliga förnuftets och den starka statens återkomst så som ingen har gjort det på mycket länge. Det Molander ser i dag är hur marknaden ätit sig in själva statsapparaten och urholkat ett offentligt etos genom det som kallas new public management: En offentlig sektor som härmar privat sektor.
Hans bok skrevs före haveriet på Transportstyrelsen som naturligtvis var ett nyliberalt outsourcingshaveri – vilket inga partier (utom Vänsterpartiet) velat diskutera.
Condorcets misstag var hans – optimism. En tro på automatiken i rörelsen mot de upplysta samhällena. Men det finns ingen automatik. En stark stat är nödvändig för att ta de långsiktiga besluten, främja vetenskapligt förnuft och bedriva fördelningspolitik.
