Fin omsorg om sorgen
Uppdaterad 2016-11-03 | Publicerad 2015-11-05
Jenny Högström knockas av Frostensons nya dikter
”Sånger och formler”, så heter Katarina Frostensons nya diktsamling. Det låter enkelt, det låter fint, det låter rätt. Och det får läsaren att genast spetsa sitt öra. Att lystra inför dikten och dess särskilda tilltal.
Titeln är hämtad ur en dikt av den ryska poeten Marina Tsvetajeva (1892-1941) – ”Två kära ting i världen, sånger och formler”. Tsvetajeva, som också är en återkommande samtalspartner i Frostensons dikter, intimt tilltalad med förnamn.
Vad är en formel? En liten form. Eller fastställda ordalag att bruka vid en ceremoni, som Svensk Ordbok beskriver saken. Psalmer, till exempel. Eller böner.
Och redan vid Frostensons inledande, muterade rader ur Psaltaren - ”Ingen är herde. / Allt fattas” - har jag gråten i halsen.
Så är det också en sorts sorgebok över en avliden mor som löper från årets början till dess slut, från den första diktsviten ”Drifter” via ”I vidden” till den avslutande ”Sorgens gångar”. Ja, ni hör ju redan där hur Frostenson sjunger och rimmar. Sorgesång och sorgens gång. Att med diktens hjälp både beröra och på något sätt beskriva, hantera, och turnera den faktiska förlusten av denna kvinna som är alltings upphov. Dikten som en pågående besvärjelse. Då kan det exempelvis låta såhär:
”jag mumlar formeln för ett försvinnande
där du var uppstod en plats och
du står inte att finna”.
Eller såhär:
”Att gå ut i världen utan en mor i den
var en händelse
att famna i luften”.
Parallellt med sorgen löper flera andra spår och teman. Det går att förlora sig i ljudvärldar och rim, i överväldigande sibiriska landskap. Världen störtar in från alla håll: kriget i Syrien, sophantering, hemlösa i trappuppgången. Och som i tidigare böcker i löpsedlarnas ”karkasbokstäver”.
Så flödar dikterna ömsom brett och omfattande, ömsom kort, koncist och lekfullt.
Det finns en tanke om linjer, om att löpa linan ut. Att driva något (dikten, tanken) till sin spets men också i sista meningen att dö. Dels strävar dikten vidare, också på papperet, dels härbärgerar den en tanke om ett uppstigande, ett lyft, en lätthet.
Och plötsligt återupplever jag i Frostensons dikt på ett underligt vis tiden för min egen fars död. Det var för tre år sedan, jag var på en litteraturfestival – och allt handlade om döden. Patti Smith pratade om Robert Mapplethorpe och jag grät. Göran Sonnevi läste Klangernas bok om sin mors död och jag grät. Och inte minst läste Anne Carson ur boken Nox om sin brors död. Och jag grät. Denna bok, som också kretsar kring ett fragment av Catullus – har även det frostensonska diktjaget i sina händer.
Och jag tänker att vi behöver just dessa sorgeböcker för att få tröst.
Att det är den ”sorgen och omsorgen” som inte bara diktjagets mor, utan också den här dikten har om sin läsare.
Som i de efterlevandes omöjlighet formulerad på följande vis:
”Nu går vi vidare. Det går inte. Nu går vi.”
