Surt kaffe, surt regn, sura snutar

... men JENNY TUNEDAL hittar flera riktiga höjdare bland vårens deckare

I vår har alla svenskar kunnat frossa i ond bråd död. Det har varit dokudeckare live från Knutby direkt in i alla hem. Den mediala berättelsen om Barnflickan, Pastorn och Kristi brud har överträffat de mest så kallat gastkramande bidragen till deckargenren, och man skulle kunna tänka sig att allas vårt behov av att förfasa sig över andra människors ondska, skuld och förvirring är täckt för en lång tid framöver. Kanske borde den litterära kriminalbranschen bäva; kanske kommer årets fysiska, och mentala hängmattesäsong att domineras helt av stugrenovering, eller av poesi, eller av Bibeln (man vill ju gå till källorna). Kanske kommer ingen köpa alla dessa romaner som skall krängas med hjälp av mord, framför allt på kvinnor. Kanske. Men jag tror inte det. Hur journalisterna än försöker är de inga romanförfattare, och deras små konstruktioner av verklighet kommer aldrig att kunna mätta behovet av att träda in i större, mer omfattande, fiktiva rum. En karta på insidan av en bok kommer alltid att vara mer spännande än en karta på ett köksbord. Vi vill inte bara förfasa oss över andra, vi vill förfasa oss över vår egen fantasi.

Under Knutby-rättegången har jag flera gånger tänkt på Åsa Larssons smått fenomenala debut från förra året, Solstorm, i vilken ond bråd död drabbade en korrupt frikyrkoförsamling. Nu har uppföljaren Det blod som spillts kommit, även den centrerad kring ett mord i en kyrka.

Det känns tydligt att Larsson tänker sig en hel serie böcker om den lite tjuriga och lite såriga advokaten Rebecka Martinsson. Tyvärr känns just det lite för tydligt i den andra boken - det är som om ett större bygge pågår, på bekostnad av det enskilda. Berättelsen om en präst och kvinnokämpe som hittas upphängd i en Norrlandskyrka tyngs ner av gestaltandet av huvudpersonens själsliv. Larssons höga ambitioner, som var en sådan styrka i den första boken, tar sig här mindre uttryck i intrigen, och mer i ett språk som forsar av metaforer och en konstig, liksom "symbolisk" parallellhistoria om en varg.

Thomas Kangers böcker om polisen Elina Wiik utspelar sig huvudsakligen i Västerås med omnejd. I Söndagsmannen ägnar sig Wiik åt att forska i ett nästan tjugofem år gammalt mord på en ung kvinna. Som alla vana deckarläsare vet är tjugofem år preskriptionstiden för mord, och det är alltså en "kamp mot klockan" som denna sura snut (hon går sin egen väg och finner sig inte i sina chefers beslut) ger sig in i. Visst har man läst det förr, om än inte så ofta med en kvinna som den egensinniga polisen, men det gör ingenting. Kanger kan konsten att skapa intriger som är tillräckligt mångskiktade för att bära hela vägen till slutet, och han är skicklig på det som jag ofta tycker blir det allra mest spännande i deckare - de detaljerade beskrivningarna av geografiska platser. Wiik rör sig mest på orter som Sala, Västerås och Stockholm, och Kanger beskriver hennes bilfärder och promenader med exakta angivelser av gator, torg och vattendrag. Västerås står fram lika tydligt som på någon turistkarta - den enda skillnaden är att Kangers karta faktiskt skapar ett sug efter att vara där.

Samma noggrannhet i beskrivningen av var de olika karaktärerna befinner sig ägnar sig de båda amerikanerna Jonathan Kellerman och Michael Conelly åt, i Mordboken respektive Framgångens pris. Den senare, vars omslag pryds av ett par kvinnoben i nätstrumpor framför ett flygfoto av Los Angeles om natten, är nedströsslad med platsangivelser, och Mordboken är smått katalogisk i sitt uppräknande av olika gator och områden i LA. Kellermans radarpar sedan sexton böcker, Delaware och Sturgis, lämnar sällan sina bilar, och då mest för att slänga i sig en eller annan korv eller burrito. Framför allt åker de runt, runt, runt i LA, för att lösa mordet på en kvinna som dog för tjugo år sedan. Och det funkar så väldigt bra. Om Kanger har det lite motigt med att göra Mälardalen spännande, går det så lätt, så lätt för Connelly och Kellerman när de lutar sig på den laddning som finns i platsnamn som Sunset Boulevard, Hollywood Hills, Santa Monica och Watts. Coola, snygga namn på platser långt bort i stan som kanske mer än någon annan stad står för drömmar, glamour och trubbel, i alla fall om man, som jag, är en storkonsument av västerländsk populärkultur.

Sista beviset av John Matthews har en lite udda twist på temat gamla, olösta brott - nämligen minnen från tidigare liv. En liten engelsk pojkes mardrömmar visar sig handla om våldtäkten och mordet på honom själv, fast på sextiotalet, i Frankrike. Snårigt, men spännande, och lagom ansträngande blir när läsaren kastas fram och tillbaka mellan tider och platser under mer än sex hundra sidor. John Matthews verkar väl medveten om att han skrivit en, även för kriminalgenren, rejält spekulativ roman, och han låter detta komma fram i texten genom en cynisk psykolog som, även om hon inte går över lik, åtminstone stövlar rakt genom människors trauman för att nå egna framgångar. Lite som en deckarförfattare.

I Sista beviset är det en liten pojke som blivit våldtagen, men de flesta av våldtäkterna i vårens deckare har begåtts mot kvinnor. Det finns, som vanligt, många av dem. I Kellermans Mordboken, liksom i Minette Walters Ett förvridet sinne och svenska Camilla Läckbergs Predikanten, ligger våldtäkterna långt tillbaka i tiden, som skuggor över nuet. Berättelserna om dessa brott är berättelser om dåd som inte bara kommer att förfölja offren, utan också förövarna, i långa, långa tider.

I Repan, av Marianne Berglund, en av få böcker där mordoffret faktiskt inte är en kvinna utan en man, går våldtäktsmotivet igen, men i en sorts Kill Bill-tappning - brottet är en hämnd, eller åtminstone ett sätt att förhindra att våldtäkten upprepas. Platsen är Halmstad med omnejd, det är sommar, men långt ifrån gyllene tider. Kaffet är surt, Berglunds hjältinna Eva-Britt Bixe har migrän och är allmänt sammanbiten, och hennes kollegor mår inte mycket bättre. Det är segt, som det brukar vara i svenska deckare, men inte bara segt utan till sist också riktigt dramatiskt.

Precis som i många andra kriminalromaner där huvudpersonen är en kvinnlig polis är det manliga kollegor som rasar ihop, i Repan, medan kvinnan biter ihop och går vidare. Fortfarande måste kvinnor vara duktiga om de skall få vara deckarhjältar. Att få vara försupen, lite svinig, och lösaktig, men ändå en briljant detektiv, är framför allt ett manligt privilegium. Leena Lehtolainen försöker rucka något på detta i sina böcker om den finska kommissarien Maria Kallio, som faktiskt tar sig rätt mycket whisky om kvällarna i Vändpunkten, och till och med blir full ibland, trots att hon är småbarnsmamma.

Vändpunkten är en deckare som vill ligga i tiden, med miljöförstöring och djurrättsaktivister. Det känns inte helnytt, bland andra Elizabeth George har skrivit om djurrättsrörelsen förut, men rätt skönt som omväxling till alla sexualmord.

Den enda lite omoraliska kvinnliga hjälte jag hittat i vårdeckarna är Ulrika Stål, glamourös advokat i Ann-Christin Henschers kitschiga I lögnens spår. Stål glider mest runt på Östermalm och bränner pengar, när hon inte jobbar som advokat och hamnar på mördarjakt. Hon har en förskrämd forskarman med snygg häck som sitter hemma med barnen, medan hon själv drar till London med sin älskare och får intensiva orgasmer. Mordgåtan finns där, men den är svår att koncentrera sig på i en bok som så skamlöst ägnar sig åt att beskriva överklassens glidarliv. Jag lutar åt att den gamla, omhuldade, men nästan alltid lika lama, samhällskritiken i svenska deckare blir som mest effektiv när den, som här, helt lämnas åt läsaren. Lite klasshat i hängmattan är väl inte helt fel.

John Connollys Den vita vägen och Lesley Hortons En härva av skuld tar sig an rasism, på två helt olika sätt. Connolly skildrar den amerikanska Södern som ett svettigt träsk av gammalt och nytt hat mellan svarta och vita. Den vita vägen, som påminner om David Lehanes tidiga böcker, (amerikansk privatdetektiv med otäcka brottslingar till vänner och ett sårigt inre) är en av vårens allra bästa deckare. Connolly har en sorts självklar auktoritet i sitt skrivsätt som gör det hemskt och skönt att följa honom genom en mardrömslik berättelse där det förflutna och nuet förenas fruktansvärt, medan USA ruttnar vidare.

En härva av skuld fokuserar på England i dag, och på det komplicerade nät av motsättningar mellan främlingar och likar som vecklar ut sig när poliserna Handford och Ali skall utreda ett misstänkt hedersmord. Skarpt och smart skriver Horton en klassisk pusseldeckare, vars samhällsskildring känns verkligt aktuell och angelägen. Det finns ingen anledning att oroa sig för den brittiska deckarens framtid, trots att den gamla giganten P D James i sin nya bok om allas älskade poetkommissarie Dalgliesh, I mördarens rum, är mer dammig och världsfrånvänd än någonsin.

Förlaget Minotaur, som ger ut Lesley Horton, står även för översättningen av Olen Steinhauer, den av årets debutanter som vid sidan av Horton känns mest intressant. Hans Suckarnas bro är en riktigt, riktigt välskriven bok, som leker med både Kafka, Dostojevskij och klassiska spionfilmer. Den utspelar sig i slutet av fyrtiotalet, i Neverland, en helvetisk öststat. Neverland är långt, långt från Kellermans och Connellys Kalifornien - ett slitet, grått och fattigt ställe, med mycket surt regn, sura, hemrullade cigaretter och vodka - men lika lätt igenkännbart, och lika spännande.

Det är så lätt att sitta på betryggande avstånd från Knutby-fasorna och titta på spektaklet verkligheten. Så enkelt. Det är ju dom andra, inte vi. Att läsa är en annan sak, avståndet till texten är inte lika långt, som läsare måste man gå nära, kanske utsätta sig lite. Låta det som inte hänt i verkligheten hända i huvudet, liksom färdas på de där obehagliga platserna; Los Angeles, South Carolina, Västerås, Östermalm, Neverland, Underland, Inombords.

Jenny Tunedal