Förortens hårda ord om kamp och ånger
Publicerad 2014-10-10
Dogge, Ison och Ken – tre hiphopare talar direkt ur hjärtat i sina biografier
En gång, jag va rätt packad, kom Kim Veerabuthroo Nordberg (som senare skulle skriva boken om Dogge, men det visste jag inte då) in på nån releasefest som jag också va på. Jag kände igen han från Kulturnyheterna så utan att tänka skrek jag ”Hej kulturnyheterna”. Han vinkade lite blygt och det var fett pinsamt av mig när man tänker efter. Jag har haft dåligt samvete över det sen dess. Sorry Kim!
Så tar jag mig friheten att börja recensionen när jag är inspirerad av Ken Rings Livet. Jag misstänker att förlagen kastat ett och annat getöga på Zlatan-boken. Det raka, flödande tilltalet. Ambitionen att få unga (killar) att läsa har det också talats om inför släppen.
Men där Jag är Zlatan Ibrahimovic var distinkt och följde en strikt dramaturgi, lider Dogges, Kens och Isons biografier av en viss pladdrighet. Jag tror dels det har att göra med att förlagen velat åt den där jag-talar-direkt-från-hjärtat-tonen, men också att folk som berättar om sina liv tenderar att ta med detaljer som bara är viktiga för dem själva. Om jag nu ska fullfölja orättvisan att bunta ihop deras böcker.
Ken Ring är den som tar talspråkligheten längst. Han står namngiven som redaktör, och vad Klas Ekman haft med saken att göra är egentligen oklart. Känslan är att detta verkligen är Kens bok. Livet innehåller mest medial sprängkraft av de tre vilket blivit synbart den senaste veckan. Alla hängs ut (de hängdes ut för länge sen om någon tvivlat – i musiken finns redan ganska mycket av det som sägs här) och det är bara ibland som det verkar vara ren sensationslystnad.
Oftare framstår det helt enkelt som att en sak leder till nästa. Musikkarriär kombineras med familj och knarkhandel tills det är som att läsa manuset till Scarface. Så som han byggt upp sin fanbase – fuck media, jag trycker upp egna plattor och skickar ut via tobaksbutiken i Hässelby – går han tillväga med boken.
I sin omtalade recension gräver Dagens Nyheters Nicholas Ringskog Ferrada-Noli sig bara djupare genom att fortsätta prata om vad boken reproducerar för stereotyp. Ken skildrar sitt liv eftersom det är en biografi och tar såklart med det smaskigaste. Däremot förstår jag inte hur man kan läsa in en person utan empati. Jag läser om en person som fuckat upp, står för det, och ångrar sig.
”Förortstugget” får en kontraproduktiv effekt eftersom det inte genomförs konsekvent. Att skriva ”va” för att någon annanstans skriva ”vara” ger intrycket av att språket snarare är tillrättalagt än genuint. Svengelskan är inga problem, den skapar rytm.
Efter ett tag vänjer jag mig också vid inkonsekvenserna, men även om man ville ge ett oslipat intryck så borde en annan redaktör än Ken Ring strukit en del moralkakor och förtydliganden kring känslor som redan framgått. Lite som Kens musik i allmänhet. Den vore rätt tung om den inte vore så hejdlöst sentimental. Det ironiska är att han dissar Latin Kings för att ha gjort ”dagisrap”, med låtar som Snubben och Fint väder. Latin Kings har sällan ägnat sig så helhjärtat åt banalitet som Ken. Med det sagt så var många låtar från första skivan rätt larviga, vilket är lätt att glömma i en romantiserad efterhandskonstruktion.
På omslaget till Välkommen till förorten är tunnelbanan på väg mot Alby. Inte mot stan, dit punkarna ville för att slippa tristessen. En fin detalj jag inte hade tänkt på i jämförelsen punk/hiphop, och det är Kim Veerabuthroo Nordberg som tar upp det i Ibland vill man bara försvinna. Titeln är hämtat från den första raden ur Borta i tankar.
Det är befriande att Nordberg hållit sig långt ifrån en romantiserad bild av Dogge och Latin Kings. Istället skriver han med ganska torr journalistprosa en berättelse där Dogge inledningsvis hamnar lite i skymundan. Mycket ska hinnas med; förorter, miljonprogram, medial framställning av hiphop på nittiotalet, och så vidare. Anspråket är stort. Nordberg har lite för lätt att sticka iväg. Jag bryr mig inte om Elgigantens företagshistoria.
Dogge och alla runt honom får prata precis som de pratar (”Du slog mig bara PAM”). Det blir en bra kontrast mot bokens i övrigt strama hållning. Bitarna som utspelar sig i nutid är starka. Nordberg blir mer närvarande, de åker planlöst i Dogges bil och plötsligt börjar Dogge snacka. En ensam person träder fram. Nuförtiden gör han vad som helst för pengar (”Latin Kings, vi rappar bara för cash” sjöng han i och för sig redan på Cashen dom tas) – står i fiskdisk och rappar, är tomte på Ica, gör sina salsaskivor som tidningarna inte ens recenserar. Under tiden driver före detta medlemmarna Salla och Chepe skivbolaget Redline som står bakom allt som just nu hyllas av svensk hiphop. De vill inte vara med i boken.
Nordberg väntar med att portionera ut den verkliga brännpunkten. Mot slutet koncentreras texten på Dogges fru Leonida som dog i cancer. Det är nästan outhärdlig läsning.
Jag var en av dem som tog illa upp när Dogge gjorde reklam för Elgiganten. Cykel på köpet, vad fan var det? Jag hade diggat Välkommen till förorten och Mitt kvarter i pojkrummet på Södermannagatan (!) och det var väldigt lätt att ropa ”sellout”.
Sen fick jag reda på att kidsen i Alby älskade honom mer än någonsin. Det var NU han hade lyckats. Och inte nog med det, Dogge tog sig ur den hemska perioden genom att säga ja till alla erbjudanden. Han gjorde saker, träffade folk, var inte bunden till tung hiphop. Det var NU han kände sig äkta, inte när medierna gullade sönder Latin Kings ”uppriktighet” och ”hårda verklighet”.
Ison Glasgow hängde liksom Dogge och Ken i Kungsträdgården, för det gjorde man på den tiden när hiphop inte ens fanns som kategori på Grammisgalan. Ison var dock inte där för att battla, utan för att hitta någonstans att sova.
När jag inte hade nåt skiljer sig från de andra biografierna eftersom den har ett tydligt fokus: relationen med mamman. De flyttar från Queens när Ison är liten, och efter att pappan stuckit (frånvarande fäder är för övrigt något de delar) drivs de längre och längre in i hemlöshet. Mamman dansar på gatorna för enkronor, hon gör det med glädje men med ett stråk av sorg som får mig att tänka på den vemodiga låten Mr. Bojangles. Ison betraktar henne med ett barns naivitet och villkorslösa acceptans.
Boken verkar rikta sig till ungdomar i liknande situationer, som den pojke Ison köper mat till på McDonald’s i inledningen. Det är kanske en hand på axeln för alla som växer upp med oförutsägbara föräldrar. Hur man lär sig känna igen tonen på fotsteg eller hur dörren smälls igen. Man anpassar sitt beteende därefter.
När komikern Louis CK skämtar om sin barndom säger han om bristen på pengar: I didn’t care, I was a kid. Och i biografier är barndomen det jag brukar hoppa över. Vad den leder till är intressant men under de första åren försöker ju alla pussla ihop verkligheten ungefär på samma sätt. Ison har en jäkla massa minnen från fyraårsåldern. Men det är ett ömsint porträtt av mamman, som drar med sin son på Stockholms gator utan att klaga men som verkligen kämpar för att komma in i landet Sve
rige. Ison, Ken och Dogge kämpar alla med att komma in, och samtidigt ha en nödvändig distans, i landet Sverige.
