Ida Linde bjuder på utmärkt läsarkomfort
Tempot är lägre än i tidigare romaner – men intrigen onödigt komplicerad
Publicerad 2023-09-11
Det är hög tid att redogöra för Ida Lindes nya roman, men först några ord om förra veckans tandläkarbesök.
Så skulle kanske berättaren i ”När man sparkar en hund” ha inlett den här texten. Liksom omhuldande sin läsare från andra sidan skrivbordet, och med hurtsen full av bakgrundmaterial att räcka över vid behov.
Det ger en utmärkt läsarkomfort, men också en viss förnumstighet som nog kan väcka anstöt hos känsliga själar:
”Den märkliga stillheten efter en olycka. Det värsta har hänt och därför har oron upphört. Men det oerhörda har ännu inte trätt i dess ställe.”
Eller ta följande personbeskrivning, som hämtad direkt från Project Runeberg och av en art som Jonas Thente klassade som rödlistad i en kolumn häromveckan:
”De resliga axlarna hade sjunkit ihop och lämnat halsen att med en krökning skjuta upp ur huvudet så att ansiktet rent utav såg högfärdigt ut, vilket var ett slags ödets ironi då Vilhelmina inte hade någonting som hon var högfärdig över, förutom sin ensamhet.”
Själv kan jag vara svag för dylikt knarr, och trots att Linde ibland brer på för mycket så framstår den nya romanen som bättre balanserad än de föregående ”Norrut åker man för att dö” (2014) och ”Mördarens mamma” (2018). Tempot är lägre och huvudpersonerna ges nog med tid för att att verkligen landa i sig själva och i den västerbottniska skogsbygd där berättelsen utspelar sig.
Att Ida Linde också är lyriker märks inte minst i miljöbeskrivningarna. Lyssna bara till den konsonantrika frasfesten i följande lilla stycke:
”Flickorna, för de hade varit flickor då, hade vänt sig om och trängt sig fram på ett litet led. Skaren bröts av deras växande kroppar, snoret slickades upp av tungan och frostrosorna pulserade på kinderna. Fötterna sjönk ner i det frusna blåbärsriset och de böjde sig för grenarna som hällde snö i nackarna på dem.”
Handlingen då? Den är inte så lätt att summera, men den som minns Ebba Buschs vådliga fastighetsaffär 2020 varde vis. En åldring vid namn Eskil har råkat sälja sin mark till ett dumt gruvbolag, vilket i sin tur lockar hem hans dotter från USA och får en gammal kärlekshistoria att spöka. Något sådant.
Till svårigheten, åtminstone för mig som sällan lyckas hänga med ens i ”Morden i Midsomer”, bidrar att författaren uttryckligen givit sig fan på att intrigen ska hänga samman med händelser i de tidigare romanerna. Det blir otympligt, och syns mig som en onödig eftergift till en rationalitet som Linde i sina bästa stunder är fena på att upphäva.
Ta bara den suggestiva spegeleffekt som uppstår i boken, genom att berättaren så att säga dukar för två. Här finns till exempel ett hus precis likadant som Eskils tvärs över vägen, och två döttrar, visar det sig. Eskils hustru är också två, eftersom hon är sinnessjuk och stundtals uppträder under namnet Vintergeneralen.
Två lik inte att förglömma.
Det är i stort sett bara hunden som är en, och skönt nog blir den bara sparkad på en gång (och inte så hårt).
