Chaplins sista resa
Publicerad 2014-07-24
Ragnar Strömberg minns den spektakulära luffaren som följt med genom livet
I mitt liv är ljudet av en förtrollning som bryts sedan mer än femtio år det torra smattret från en filmremsa som strimlar tystnaden i en nedsläckt gillestuga på Örgryte Stomgata. Några sekunder senare for rullgardinerna upp och stämde frr-frr-klafs-klafs-smack in i applåden för shamanen vid projektorn, Uno Asplund, journalisten, filmhistorikern och folkbildaren, vars son var kompis med min storebror.
Det var så det kom sig att det som några barndomseviga år senare skulle bli Big Ben Bio för Rekordårens folk framför teveapparaterna, var min kvartersbiograf, min Cinema Paradiso.
Där såg jag Helan och Halvan med en flygel som tillhygge riva ett hus av gips som brorsan på hemvägen upplyste mig om hette stuck.
Där såg jag Willie Pep och Sandy Saddler, Jake La Motta och Sugar Ray Robinson, Tony Zale och Harry Greb stå tå mot tå i ett flimrande, brusande Madison Square Garden och byta slag i femton ronder.
Där såg och hörde jag WC Fields stå på hjulångarens däck i en fjompig hög hatt och säga ”Anybody who hates children and dogs can’t be all bad”. Där såg jag Fatty Arbuckle göra hjärtskärande komik av sin aladåbdallrande kropp, Harold Lloyds livhank hänga på urtavlans visare och Keystone Cops rusa omkring i bucklor och batong tills pröjsarna satt uppochner. Allt detta minns jag som i går, men det är bara Charlie Chaplin jag minns som i dag.
Ingen har som Chaplins luffare, i två nummer för liten kavaj och fem nummer för stora skor, blottat den stora komikens iskalla, becksvarta källåder: smärtan. För bakom pokerfejset sjöd raseriet mot överhet och orättvisor som skär rakt igenom all hysterisk slapstick.
Som Marx ställde filosofin på huvudet, vrängde och vränger Charlie Chaplin, utfattige grabben från slumkvarteren i Southwork, ut och in på Wittgensteins sentens om att varom man inte kan tala måste man tiga.
Och när jag nu läser den italienske författaren Fabio Stassis roman Luffarens sista dans, där den åldrade Chaplin berättar om sitt liv i ett brev till son, kommer än fler och rikare minnesbilder upp till ytan.
Redan de första sidorna – där Döden julafton 1971 avlägger visit hos det ekande ensamma monument över berömmelsen den 82-årige Chaplin då blivit – visar att Stassi är en klassisk italiensk berättare med det lätta, avspänt enkla handlaget hos den unge Italo Calvino, eller för den delen Don Camillos skapare Giovannino Guareschi. Under den spektakulära resans gång blir Charlie Chaplins livsberättelse om en uppväxt i luggsliten, hungrig fattigdom med frånvarande, försupen far och spritt språngande galen mor, undan för undan en inverterad Faust i sex akter plus en epilog.
Tablå för tablå, tidrum för tidrum, låter Stassi oss följa en genialisk konstnär som mindre utforskar sitt öde än låter ödet utforska honom. När McCarthy-
paranoian hemsöker den stormrike Chaplin i det femtiotal där angiveriet blev inofficiell statsbärande ideologi, kickar komikerns klassursprung in: han, som är en spegel för de sista som skola bliva de första, han som sparkat och spottat och hamrat fram värdighet ur förnedring kan inte förmå sig att underteckna häxjägarnas lojalitetsförklaring.
Jag ska här inte förekomma Stassis dramatiserade epilog, utan i stället låta den gamla utflippade verkligheten lägga fram sitt eftermäle: några månader efter Chaplins död den 1 mars 1978 stal ett mysko gäng polska och rumänska mekaniker hans kropp i ett misslyckat försök att utpressa familjen.
Se där en storyline mannen som gav världen Diktatorn, Moderna Tider och Guldfeber skulle gått i gång på, sanna mina ord.
Så till sist: det är inte bara tack vare de – i formidabelt valörkänslig svensk språkdräkt av Olov Hyllienmark förmedlade – iögonfallande litterära kvaliteterna i berättande och rytmisk detalj, utan också genom den såriga, ogenerat sentimentala gestiken som Luffarens sista dans är en utmaning här och nu.
Så ock för att den som stjäl en ros och ger den till en blind tiggarflicka, den som kokar spagetti på skosnören, för i hjärtefängslande bevis att om det är rätt att göra uppror är det också uppror att göra rätt.
