Inte äga - respektera

JENNY TUNEDAL läser dikter som inte går med på någonting

helskärm

Maria Vedins förra diktsamling, Handbok i galvaniska språk innehåller raderna:

"Skapat? Dikter eller annat?

Nej, inte mer än en människa räknas.

Återfunnet. Skrapat ner till benen och hittat".

Treradingen går att läsa som en sorts miniatyrpoetik. Poeten skall, eller kan, inte nyskapa, bara skrapa, ur människolivet en text; söka arkeologiskt, obducentiskt, och finna något sedan länge förlorat, i lagren av människa och natur. Ett sätt att skriva dikten trogen den pågående förlusten av det förgångna, kan man tänka. Vedins poesi befinner sig ofta nära förlusten; dess nu verkar färgat av saknad, dess du är nästan alltid bortvänt, eller inte längre kvar på platsen, mer än som en frånvaro. Rösten talar inte alltid, men ofta, ur och om saknad.

I den nya boken, Ännu är min ryggrad full av dig, är förlust och sorg i fokus på ett än mer tydligt sätt än tidigare. En man, troligen en far, har gått bort, och dikterna tar sin utgångspunkt i ett diktjags läsning av den dödes dagbok. "Jag vill vara ensam när jag läser din solkiga bok / tvinga samman avstånd och närhet till fläckig eller ren sorg", står det i en av de första dikterna.

Läsandet av dagboken sker inte i ett försök att komma nära den döde, snarare handlar det om att placera en text mellan levande och död, för att skilja dem åt. Sorgen kräver ett avstånd, ett utrymme att vara i, "gå ut ifrån mig så jag ser dig", ber jaget. Det skulle också kunna stå: gå ut ifrån mig så jag ser mig. För den döde liksom läcker sin död, hela vägen in i jagets kropp, och gör världen till en enda lång inbillning, och livet mindre levande.

När Vedin skriver: "jag vill blotta mig / läsa längre in", tänker jag att den frustration jag ibland känner inför hennes lyrik kanske har att göra med min egen läsarlängtan: efter att komma längre in, bli bekräftad av texten, hitta någon sorts mysig ömsesidighet. Dessa dikter fungerar inte så.

Genom hela sitt författarskap har Vedin skrivit dikter som liksom inte går med på någonting. Egensinnigt hävdar de sin rätt att vara något bortvända, inte så riktade mot läsaren, utan upptagna med sitt - sitt du, sina platser, sin längtan. Det är svårt att se igenom dem, och svårt att spegla sig. Sorgen, mer fläckig än ren, blir aldrig riktigt violinmättat drabbande, landskapet är inte storslaget. Rösten är alltför kylig, och bilderna för snävt beskurna. Det är något mycket fint med det. Dikten hörs "vagare och vackrare / vagare och skarpare". Man kan inte äga den, men man måste respektera den.

Lyrik

Jenny Tunedal