Blytunga jabbar från förorten
Alice Kassius Eggers om ”Slag” av Lena Bezawork Grönlund
Publicerad 2017-01-28
Alla människor har en historia att berätta sägs det ibland. Men alla som har försökt att förvandla det från en tröstande plattityd på landets skrivarskolor till sanning, vet att det är ett svettigt arbete. Det är tur att författaren Lena Bezawork Grönlund verkar lika orädd för svettigt arbete som sin huvudperson Fikirte i romandebuten Slag.
Bezawork Grönlund tecknar ett hårt lindat men sprängfyllt porträtt av Fikirte och hennes pappa Amanuel, i ett grått 80-tals-Sverige och ett torrt Etiopien före flytten. Amanuel kämpar genom minnen av sin döda bror, gör i ordning ett rum där hans fru ska kunna dansa om hon någonsin kommer tillbaka.
Fikirte springer genom den svenska orten som ett eko av pojken i Viktor Johanssons Den mörka sporten, han som springer ”som om någon krypskytt stod och siktade från ett av höghusen.” Båda finner de sitt kall och sin rustning mot rasism och tvivel i sporten (hos Johansson den kanske mindre väntade tennisen).
I första delarna av Slag är boxningen Fikirtes hela fokus, den som gör att orden som skriks efter henne tystnar.
Bezawork Grönlund har tidigare skrivit diktsamlingar på engelska, och det är tydligt att hon vet vad ord väger. Att så mycket information förblir dold gör att bilden av framför allt Fikirte expanderar i min läsning.
Det kan till exempel heta: ”Jag kommer ihåg resan länge efteråt, vad Tefay pratade om /…/ vilken mat jag hade med mig”. Stramheten blir en direkt spegling av boxningens koncentration, det är en historia som har hittat sitt språk.
Men en sån exakthet är också känslig för avvikelser. Inskjutna kursiverade ord som plötsligt liksom avtar, skällsord som plötsligt blir konkreta, gråt som dekoreras av en tår som rinner nerför en kind. Några av de mer romantiska avsnitten tenderar att kännas nästan pladdriga bredvid den övriga textens densitet. Samtidigt går det att läsa som att något händer med språket när man bjuder in glädjen, när den målinriktade missilen mjuknar inför en första kärlek.
Hur som helst har Bezawork Grönlund lyckats övertyga mig om att det finns ett tilltal i samtida svensk litteratur som inte har ett spår av lekfull cynism eller blommig ironi, utan står stadigt i blytungt allvar.
I januarinatten gör det mig både lättad och tacksam.
