När akademikerlivet åker ut genom fönstret
Linn Spross har skrivit en känslointensiv berättelse om överlevnad
Publicerad 2021-08-25
Man skulle väl kunna kalla den för en roman om konsten att förvandla ett misslyckande till en seger. Eller en historia om överlevnad. I Linn Spross känslointensiva Vård, skola och omsorg får hennes romanjag, fil. dr Julia Malmborg efter åtta år av studieflit nog av universitetslivet. Hon slänger ut sin dator, sina anteckningar och passerkortet genom fönstret och hoppar av hela sin akademiska karriär.
Romanen är en lång, eldig, lika satirisk som sårad monolog om hur rätt det är att lämna elfenbenstornet och i stället flytta ihop med en tyngdlyftande elektriker, föda barn, börja jobba i hemtjänsten och samtidigt plugga till sjuksköterska.
Julia har doktorerat i kulturhistoria på de stipulerade fyra åren, vilket tydligen inte alla lyckas med. Men när det gäller att komma vidare med egen forskning möter hon bara kritik av sin elitistiska och nedlåtande mentor, professor Christer. Han hyllar den rena vetenskapen, obesmittad av politik, postmodernism och det ”genusflum” han återfinner i alla hennes forskningsförslag. ”Du skriver för mycket. Du tänker för lite!” säger han kallt.
Spross skriver livligt och drastiskt men allt tycks hända ungefär samtidigt i den här romanen vilket gör den onödigt hektisk och rörig. Ungefär vartannat kapitel skildrar det ångestfyllda livet i Akademin efter doktorsexamen, då postdokarna i stark konkurrens sinsemellan själva måste söka medel för lämpliga projekt.
Vartannat kapitel ammar Julia sin son på morgonen och cyklar iväg till arbetet som pandemiinplastad hemtjänstare hos olika sköra och gaggiga gamlingar i Uppsala, med matningar och katetertömningar, såromläggningar och småprat. Sen har hon också då och då sjuksköterskeskolelektioner via Zoom, hur och när hon nu får tid med det.
Men Spross löder ändå ihop romankapitlen med den energiska, både skitarga, självironiska och självhävdande jagrösten. Julias svada kan påminna om en ståuppkomikers när hon beskriver den vaksamma och skvallriga gruppdynamiken mellan de anställda på institutionen, skoningslösheten på ett ”Högre seminarium”, eller det gravida jagets hejdlösa förlossningsrädslefantasier.
På 70-talet, när de stora 40-talistkullarna fick studielån och inträde på universiteten, varnade man för ”Akademikerarbetslösheten”. Vänsterstudenter ”proletariserade” sig och började jobba på varv och fabriker. Eller började plugga till sjuksyrror. De valen hade väl mest med ekonomiska realiteter att göra. Man måste försörja sig.
Spross romanjag övertygar sig själv om att hennes nya yrke, att ta hand om och hjälpa sjuka och svaga, är mycket mer samhällsnyttigt än kulturhistorisk forskning. Hon konstaterar förnöjt att hon till slut fick bli ”en av de goda”.
Och det kan man ju fundera över.
