OM DET ÅTMINSTONE VARIT WHISKY

helskärm

I David Ericssons nya roman Taxfree återser vi långtradarchaffisen Jack från den kritikerrosade debutromanen Redlight (2001). Han kör mycket på kontinenten, vilket inte uppskattas av hans sambo Sanna som han återförenats med. Kvar i periferin finns, Sanna ovetande, den tidigare passionen, konststuderanden Lea.

Åkeriet han kör för har tagits över av ett tyskt storföretag, och det blir tuffare tag i yrkeslivet. Chaufförer från gamla öst kör för en spottstyver. Sådan är kapitalismen i det utvidgade EU. Facklig verksamhet ses inte med blida ögon.

Det är ett bra uppslag, som gjort för en pepprig samtidsskildring, och just därför förvånar det mig att David Ericsson hanterar det så taffligt. Det kan bero på att han lurat in sig själv i thrillerfacket. Det är inte hans kind of jazz. Av spänningsmomenten blir inte mycket av. När Jack motvilligt agerar agent med hemliga fackliga dokument i bagaget skuggas han av några skummisar, och senare sker ett överfall i Antwerpen som egentligen inte behöver ha med den tyska åkerifirman att göra. Och en kompis åker fast för att ha smugglat öl. Om det åtminstone varit whisky.

Just det valet säger något om Ericssons roman. Han är en lågmäld författare som inte tar i för mycket ens i en bok som skriker efter lite mer rafflande tag. Det är mer dramatik hemma i förortsradhuset än ute i det kriminella Europa.

Men på ett plan är han suverän: i skildringen av en lastbilschaufförs vardag och arbetsrutiner. Där rullar berättelsen på med självklar markkänsla. Där är han på hemmaplan, efter tjugo år i yrket.

Roman

Gunder Andersson