Hon stannade trots övergreppet på dottern

Boken om Tove Ditlevsen visar hur hemskheterna kan gå i arv

Åsa Linderborg

helskärm

Stora författares förbannelse är att nån förr eller senare vill säga sina sanningar om dem. Det kan bli särskilt känsligt när en självbiografisk författare plötsligt avhänds kontroll över berättelsen om sig och de sina.

I Danmark den här sommaren har Lise Munk Thygesens bok ”Tove Ditlevsen var min mormor” slagit ner som en bomb.

Tove Ditlevsen är en av Danmarks största och mest älskade författare. Det självupplevda romanstoffet, den lättillgängliga poesin och memoarerna om uppväxten i arbetarklassens Köpenhamn under andra världskriget golvade både läsarna och kritikerkåren. Inte minst var hon pionjär med att skriva om det mest förbjudna: de fyra äktenskapen, moderskapet, aborterna, drogmissbruket, depressionerna.

Trots detta, eller kanske just därför, är mytologiseringen kring Tove Ditlevsen stor. Vad föranledde självmordet 1976? Och hur var det nu med hennes sista man Victor Andreasen, hade han en förälskelse i Toves äldsta barn Helle?

När Lise Munk Thygesens mamma Helle dog hittade Lise en mapp märkt ”Hemligheter”. Det tog henne många år att våga öppna den, och det hon till slut fann tar förmodligen en livstid att bearbeta. Där låg bland annat brev mellan Helles skilsmässoföräldrar Tove och Ebbe. Av dem framgår att Victor och Helle haft ”en relation” – incest eller sexuellt utnyttjande av någon i beroendeställning var inga begrepp 1962 – och nu måste hon flytta.

Helle var 19 år och övergreppen hade pågått sen hon var 15.

Hur mycket visste Tove Ditlevsen och hur kunde hon fortsätta vara gift med en man som förgripit sig på hennes barn?

”Jag längtar efter dig som mor, men som rival kan jag gott undvara dig”, skriver Tove till Helle (min översättning). Hur kan en människa så överge sin dotter – och sig själv?

Lise Munk Thygesen beskriver Toves och Victors äktenskap som svårt asymmetriskt. Victor älskade när Tove var svag, för då fick han vara den som hjälpte henne upp, med tillgivenhet och beroende som tack. Han bröt ner, byggde upp och bröt ner henne igen.

Victor Andreasen var en legendarisk chefredaktör på Ekstra Bladet. När boken kom ut för fyra veckor sedan, lade tidningen ner ett anrikt pris i hans namn.

Enligt Lise Munk Thygesen står förklaringen till Tove Ditlevsens till synes obegripliga svek också att finna i förhållandet till hennes egen mor. Alfrida var imposant men knappast någon omsorgsfull mor, vet den som har läst Köpenhamnssviten. Ditlevsens livslånga begär efter den bekräftelse som föräldrahemmet aldrig gav, gjorde henne sårbar och omdömeslös i valet av män.

Munk Thygesen arbetar sig bakåt och framåt i det kvinnliga släktledet och finner fem generationer mödrar som alla av en eller annan orsak har saknat sina egna mammor. Inte minst Lise själv. Helle levde hela sitt liv med psykisk ohälsa och alkoholmissbruk. Håligheter och hemskheter går i arv. Det är för att bryta mönstret som Lise Munk Thygesen skrivit sin bok.

I mappen med Helles hemligheter fanns även Tove Ditlevsens självmordsbrev, som Lise citerar i dess helhet.

Jag tog först illa vid mig å Tove Ditlevsens vägnar. Ett självmordsbrev är det mest privata man kan skriva, har alla vi andra verkligen rätt att äga det? Det är okänsligt att tro att en självbiografisk författare vill ha allt om sitt liv publicerat. Som om orden och situationen inte spelar nån roll, som om Tove Ditlevsen och hennes jag-litteratur är ett och odelbart.

Efter hand mjuknade jag. I offentligheten är man både en människa och andra människors fantasi. Att få ta del av detta brev hjälper eftervärlden att avmystifiera Tove Ditlevsen.

Avskedet är helt avklarnat. Hon vet vad hon vill. ”Det finns större anledning att sörja mitt liv än min död”, skriver hon, och tillägger att svaret till varför hon valt suicid, står att finna i böckerna. Resten rör praktiska saker runt pengar och hur hon vill ha sin begravning – den ska vara öppen för alla. Den blev också en nationell angelägenhet, danska folket i vidaste mening hade förlorat nån som de såg upp till och som såg dem. Det låter romantiskt, men så var det.  

”Tove Ditlevsen var min mormor” är drabbande läsning. Lise Munk Thygesen gör det så fint, renons på anklagelser och övertoner. Återhållet och metodiskt frilägger hon livets svåraste frågor om dem hon älskar allra mest. Det är långt till mormors ofta hänsynslösa behandling av sina närmaste.

Boken finns ännu bara på danska, men Tove Ditlevsens memoartrilogi finns i nyöversättning på Natur & Kultur. Läs henne, det är enastående litteratur om liv och död på liv och död.